Kärnfysik

Det är egentligen inte särskilt svårt – inte svårt alls. Du har hunden, någon sele, en lina och någon form av fordon – apostlahästarna med dina gamla loafers, farfars ovallade träskidor, snowracern som ligger dammig på vinden, den rostiga damcykeln som står ute året runt. Hunden går inte sönder om du bara är ute någon gång ibland – kanske du när du kör i diket så glöm inte hjälmen. Svårare än så behöver det inte vara, bara du inte tappar bort glädjen som ska sprudla kring dig och din hund.

Sen när ni drabbats av bacillen, dragbacillen, och vill vara ute på tur lite mer är det dags att kika över utrustningen en aning. Titta efter en riktig dragsele, en lina med expander så att livet blir lite mjukare för er båda och ett trevligt fordon – bra träningsskor, ett par billiga men avpassade turskidor, en enkel släde eller spark, en cykel som inte gnisslar och kanske har en eller annan växel. Glädjen ska fortsätta sprudla – det behöver inte gå fort, det behöver inte se snyggt ut.

Kanske det till slut blir en livsstil så turerna blir både tätare och längre. Kanske kommer funderingar på att vara med på någon tävling. Kanske har hunden vid det här laget utökats till ett litet spann. Nu behöver utrustningen vara lite mer anpassad till aktiviteten – en riktigt avpassad sele till hunden, kanske skateskidor och en scooter, ordentliga linor – och det finns en poäng i att fundera kring sitt träningsupplägg, kanske börja föra dagbok. Men fortfarande – glädjen ska sprudla kring ert spann och det behöver fortsatt vare sig gå fort eller se snyggt ut.

För mig är det först här som det börjar bli lite svårare – mer att tänka på för att få det rätt – men också så mycket mer spännande. När spannet börjar växa i takt med ambitionerna. Mitt spann är ungt, mycket ungt. De två äldsta är strax över två år och fyra av sju har precis fyllt året. Jag har backat tillbaka för att bygga upp ett helt nytt team från grunden med inköpta valpar, och tänker fortsättningsvis avla själv med start i de hundar jag har – hundar jag är väldigt tillfreds med. Vår ambition är hög och fokus ligger långt i framtiden.

Härifrån krävs noggrannhet, planering och målmedvetenhet. Jag har funderat och klurat innan jag köpt in valpar – tittat på linjer, kikat på föräldrar, övervägt avelsmöjligheter. Jag har suttit med dem i hägnet timme efter timme och studerat hur de rör sig, hur de fungerar i flocken – i första hand en fungerande flock, sedan ett fungerande spann – och lärt känna deras personligheters för- och nackdelar. När sedan dragträningen börjat har det funnits en plan hur den ska se ut och utvecklas – en plan som noterats i dagboksanteckningar. Jag har helt ignorerat farten, den är inte intressant för mig, utan enbart fokuserat på distanser. Hundarna har fått rulla runt på positionerna så att de ska kunna gå var som helst och för att de ska få visa hur de fungerar i spannet.

Men träningen har också varit så mycket mer än det rent fysiska – också huvudet behöver sitt. Vi har tränat kommandon. Vi har tränat på att vara lugna och stilla i starten, att faktiskt stanna och stå still när kommandot stanna ges, att kunna vänta. Vi har tränat på att stå på stakeout och kunna behålla lugnet i en stökig omgivning. Framöver kommer också träning i att vara ute på flerdagarsturer med övernattning i spåret – lika mycket träning för mig som hundarna. 

Att köra hund är inte kärnfysik. Det är enkelt och ska vara enkelt – och framförallt ska det vara roligt för både dig och hunden. Glädjefyllt, prestige- och kravlöst. Tyvärr kan man tro annat när man läser råden som ges – nybörjaren som ber om tips på en enkel släde får rådet att köpa en Skonk, personen som springer en kilometer i veckan med sin hund är hysteriskt rädd att välja fel sele och skada hunden då de lyssnat på råd från förståsigpåare som inte kan skilja äpplen från päron – och tyvärr verkar det mer och mer handla om teknik, material och prestation.

Att köra hund är inte kärnfysik – att köra hund är enkelt. Att köra hund behöver inte betyda att man måste tävla, att man måste ha den dyraste och bästa släden, att selen absolut måste vara perfekt utformad. Det är framförallt andra värden som i första hand bör vara viktiga – som glädjen i att vara tillsammans och göra något både hund och människa älskar och mår bra av.

Koppången och tävlingsdebut, sort of…

Dagen innan nyårsafton infann jag mig bland alla de andra som bestämt sig för att delta i mellandagsträffen i Koppången. Det är en träningstävling som anordnas för oss som är nya inom det här med att tävla, vilket är ett kanonbra initiativ. En perfekt start för sådana som jag som har lite tävlingsångest och svårt för att ta det där första steget.

Tack vare mina ihärdiga vänner Sassa och Asinja så tog jag första steget den 30 december och tillsammans med Ty och Tempo provade jag på att tävla för första gången. Det var otroligt fina spår och en solig och gnistrande vit vinterdag. Kvällen innan hade jag känt mig nervös, men på tävlingsdagens morgon var det så mycket bestyr att jag inte hann med att känna så mycket alls förutom att fokusera. 

Jag och Andreas, Sassa, Asinja och Kaj åkte i en konvoj av skåpbilar med slädar på taken mot Koppången. Då parkeringen redan var full när vi anlände fick vi parkera på en parkeringsficka längsmed vägen, något som flera andra också hade gjort. Sedan fick vi gå med slädar och dragsugna huskies längsmed vägen för att ta oss till starten.
Om man inte redan var taggad innan så blev man det när man kom fram till en sån där plats; överallt mellan träden fanns uppsatta stakeouts som höll fast ylande och dragsugna hundar innan det var dags att ta plats i spannet. Av någon märklig anledning så rann nervositeten av mig där och då och ersattes av en glädje av att få vara med i allt detta, draghundsvärlden liksom. Och en spänning att faktiskt gå lite utanför min comfort zone. (Jag har en ganska stor comfort zone ska erkännas).

Vi tog varsitt nummer och allting var under kontroll. Men det är klart, inget äventyr utan lite kaos. Jag och Andreas hämtade Ty och Tempo och satte dem på vår stakeout som vi hade satt upp mellan två träd. Sedan satte vi fast draglinor, säkerhetslina och ankarlina i släden. Därefter vände sig Andreas om och utbrast "var fan är Ty?" När jag vände mig om stannade världen för ett ögonblick. Tempo stod där, men Ty var borta, likaså hans spröt som var fäst vid halsbandet. Under några pulserande minuter hann jag tänka en massa grova svordomar i huvudet, men ögonblicket därefter såg jag Ty lite längre bort, fast i en främlings stadiga grepp. Om någon lyckas så är det Ty!Hans spröt hängde fortfarande kvar i halsbandet, intakt. Det här fick ju bara inte hända! Hur f-n kom han loss? Svaret fick jag efter tävlingen, när jag hade satt fast honom på stakeouten igen, den här gången med DUBBLA spröt och hakarna åt motsatt håll. Vi har en stakeout i vajer med flyttbara utsprång, så nertill sitter de fast med BGB-hakar. När Ty krafsade på vajerlinan så lyckades han få loss haken. Han gjorde detta två gånger till medan jag stod bredvid och höll koll på honom, men eftersom han satt fast i två stycken så kom han ju inte loss. Så där. Man lär så länge man lever. Inga löstagbara spröt i fortsättningen! Nu ska jag gå och köpa något som jag kan låsa fast bgb-krokarna med.

På grund av Tys strapatser blev vi lite försenade och när de ropade upp mitt nummer var Andreas på väg att koppla på den speedade Ty i draglinan tillsammans med Tempo. Jag hann tänka att jag skulle missa min tid, men väl framme vid startlinjen fick jag veta att jag hade 15 sekunder till godo. Först då andades jag ut och hjärnan hann ikapp. Helt plötsligt kändes allt betydligt bättre och jag kände mig redo att köra iväg. När Andreas släppte taget och jag manade på grabbarna hade all stress släppt och kvar fanns bara glädje i min kropp. Jag tittade upp och insåg plötsligt hur vackert allting var. Det var en solig dag, ca fem minusgrader och vi körde genom ett vitt sagolandskap, med snötyngda träd och vackra vyer.

Tävlingen gick jättebra, grabbarna jobbade på duktigt även om det var lite tungt med träsläden. Jag har ju ingen sån där flashig tävlingssläde.

För att vara första gången är jag supernöjd och också lite förvånad att jag faktiskt tyckte att det var så pass roligt, trots att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska. Jag kan faktiskt tänka mig att göra om det, ganska snart till och med.