Kaj Wallin

Packar ihop

Så hände det där som inte får hända – en av sakerna som inte får hända. Det är ju trots allt ganska mycket som inte bör ske – kärnvapenkrig, härdsmälta, meteornedslag – men just detta får inte hända här. Hos mig. Oss.

Det kom som en blixt från klar himmel. Totalt oväntat. Jag kunde inte ana att det skulle ske, men plötsligt rök hundarna ihop och två av dem kastade sig över Selma, ytterligare en på ett litet hörn, och bet frenetiskt. Hon låg där på marken och skrek, men de fortsatte bita. Vi var där snabbt som ögat, skyddade Selma och kastade undan de andra. Bar in henne för att skölja såren ordentligt och sen direkt in till Ultuna.

Hon klarade sig trots allt ganska bra. Mörbultat med blåmärken överallt, ett djupt sår på ena armbågen som turligt inte träffat leden, några bett i det andra benet varav ett blivit sytt, sår över bröstkorg, rygg och buk som gått djupt men inte djupt nog för att träffa inre organ. Tjugoåtta tusen kronor senare har hon halva kroppen rakad, är sydd och dränage sticker ut lite överallt. Det kunde slutat värre, mycket värre – men det här är illa nog, det här är rena massakern.

Och jag står här frågande – hur kunde det här ske? Var kom det här ifrån? Flocken som varit så harmonisk, flocken som trivts så bra ihop – som jag älskat och beundrande betraktat – vände helt plötsligt till något annat. Nu är allt förtroende som bortblåst. Jag litar inte på dem och de litar inte på varandra – tilliten, det viktigaste, är raderad.

Och så kommer förebråelserna. Jag borde ha kunnat se det här, borde ha gjort andra val, och när jag inte kan se och skydda – hur ska de då kunna lita på mig? Det är mitt ansvar att skydda flock och individ och jag har fallerat.

Det slutar här. Äventyret. Drömmen om storspann och långdistans har nått vägs ände, för sånt här händer när man har många hundar och det kostar alldeles för mycket – kostar emotionellt. Känslomässigt har jag inte råd, det gör ont i märgen varje gång en hund skadar sig – och när de biter, ja då är det som att de biter mig. Så mycket av mina känslor och min kärlek ligger i dessa hundar, och det gör så ont så ont. Kanske att jag är vek, kanske att jag är blödig, men jag klarar verkligen inte av det – har inte råd, det kostar för mycket – och drömmen är inte värd kostnaden.

Så jag har demonterat mitt liv. Sålt slädarna, trollcarten och hundsläpet. Hittat nytt hem till fyra av hundarna som flyttar tillsammans. Det är som ett plåster som måste bort – det är bara att göra det snabbt snabbt så blir pinan kortare. Och jag gråter, vaknar med panikångest och själen värker. Det kommer bli så tomt. Så tyst.

Nu börjar ett annat äventyr – ett äventyr med Selma, Blondie och Wille. Ett lite enklare hundliv med andra drömmar och mål. För även om vi bara är fyra nu, är vi fortfarande Team Si Perros – äventyrsteamet.