Anna-Carin Lönn

Att jaga en känsla
 
Som för många andra barn så var mitt första möte med draghundar ett gäng med huskys på en skidort i fjällen. Ett gäng fluffiga hundar med häftiga ögon som ivrigt väntade på att få dra iväg med släden med turister genom det vita landskapet. Jag ville så gärna åka men fick inte, och inte hade vi någon egen hund som jag kunde testa med utan det skulle dröja många år innan jag äntligen fick testa på det här med draghund.
 
2009 åkte jag iväg till Filipstad, ett par mil norr om Karlstad, för att titta på en barmarkstävling. En tävling som hade drygt 20 starter, vilket är lite skillnad mot dagens barmarkstävlingar där antalet starter utan problem kan ligga runt 80-100 st, och bestod nästan uteslutande av förare från närområdet. Jag stod vid starten och såg förare som tillsammans med sina fågelhundar, blandraser, alaskan malamute och siberian huskys göra sig redo för starta, alla lika upphetsade vilket somliga hundar ljudligt visade med hjälp av sina röstresurser. Energin som frigörs när ett taggat ekipage startar är helt otrolig och jag blev alldeles lyrisk av att se hundarna göra det de älskar. Efter ett par polarhundar så kom ett annat ekipage till start, ett ekipage som kom att bli en inspirationskälla för mig, nämligen Hans Pettersson med sin riesenschnauzer Lack. De visade mig att det går alldeles utmärkt att konkurrera i draghundsporten med en ras som inte är avlad för ändamålet, och dessutom göra det med bra resultat, och Hasse har under årens lopp alltid delat med sig av sin kunskap och sina trix.

Sedan dess har jag tränat och tävlat mina riesens och även spaniels inom såväl barmarksdrag, nordisk stil som slädhundsstil, så väl i Sverige som utomlands. Att träna drag är något av det roligaste jag vet men för att hålla min motivation uppe så måste jag ha lite tävlingar inplanerat i min kalender som mål, annars blir det lätt att de där träningspassen i +2 och ösregn inte blir gjorda. Oavsett vilken stil jag tävlat i och oavsett vilka utav mina hundar jag kört så har tävlingsmålet varit att jaga våra konkurrenter och att försöka ta oss så högt upp på pallen som det är möjligt. Men det finns något annat som jag också jagar, som inte kan mätas eller jämföras med andra, som ofta kan innebär att man står högst upp på pallen men som inte nödvändigtvis behöver innebära att man vinner tävlingen, nämligen en känsla.

Den känslan kan bäst beskrivas med ordet "flow". Känslan av flow är att ha gjort ett perfekt lopp tillsammans med sin hund eller hundar, när precis allt stämmer och när man tillsammans har klarat av en bana och tacklat dess utmaningar. Den känslan är svårslagen och när man väl känt känslan så blir den som en drog. Man vill ha mer, man vill känna den igen, och igen och igen.
 
Under åren har jag fått uppleva flow flera gånger tillsammans med mitt gäng hundar men det finns ett lopp som speciellt etsat sig fast i mitt minne. Det var när jag och min riesenschnauzer Timmie tävlade i BW B (cykel damer - grupp B) på SM i Filipstad. Den banan är krävande med sina många uppförsbackar som är både långa och branta. Jag minns hur Timmie tog varje kurva helt perfekt, hur han svarade på varje kommando i samma sekund som jag tänkte dem och hur han sprang förbi andra ekipage utan knappt notera att de var där. Jag minns när vi kom ut på en lång och flack raksträcka och att han då la sig ner ännu mer i selen och tog i som om det gällde livet, utan att jag bad honom. Jag minns hur vi tillsammans kämpade oss upp för den sista branta backen, där både han och jag tog i för kung och fosterland, innan banan sedan slingrade sig ner mot stadion och målet. När vi kom i mål så kommer jag ihåg hur sekunderna inte kändes viktiga, att det inte spelade någon roll om vi vann eller kom sist. Känslan av flow tillsammans med Timmie slog allt och det är den känslan, och jakten på känslan, som motiverar mig än idag.