Moa Bäcklund

Naturliga urvalet med en touch av justering

Vi går framåt hela tiden, vi människor utvecklas, vi upptäcker ständigt nya saker och utvecklingen går verkligen framåt. Detta är fantastiskt, men jag kan inte låta bli att bli smått skrämd av det på samma gång. Snart kan vi bekämpa cancern PÅ RIKTIGT - HUR bra är inte det!? Men... det naturliga urvalet, ja det existerar i princip inte längre. Det är inte längre "starkast överlever", snarare "rikast överlever".

Missförstå mig rätt, - jag är evigt tacksam att Galenos och Da vinci sprättade upp döda kroppar & namngav alla kroppens organ för hade det inte varit för honom så hade vi antagligen inte kommit så långt inom medicin som vi faktiskt har. Men helt ärligt, vi kan byta ut ett HJÄRTA, kroppens avgörande organ, till en "låtsashjärta" ifall det behövs? Jag vet inte om jag kanske är ensam med att faktiskt reagera så starkt på hur sjuuuukt det är. För att inte tala om dålig syn - linser/glasögon, dålig hörsel - hörselapparat, dåliga knän - byt ut dom, blivit av med ett ben - ja då sätter vi in ett nytt! Detta är bara några få saker av så himla mycket vi gör idag med våra egentligen inte hållbara kroppar. Hade det varit för många många år sen så tråkigt men sant - man hade rykt med huvudet först. För vem sätter ner foten när man pissat dubbelstäck på graviditetstestet och säger "nehedu, detta går inte! Jag har nämligen allergier och detta vill vi inte föra vidare!", nej, inte så många va... På ett personligt plan är jag givetvis fantastiskt tacksam att dessa möjligheter finns, men utöver det tycker jag det är åt helvete. Vi blir inte friskare med åren/utvecklingen, vi kommer bara på nya saker/sätt att hantera de sjuka med. 

Hundar är som de flesta vet, domesticerade vargar. Vi har alltså ännu en gång plockat bort det naturliga urvalet, där inte längre starkast överlever utan den som VI tycker faller oss i smaken gör. Korsat & kokat ihop något vi själva vill ha av, på olika plan. De ska se ut på ett visst sätt, vara på ett annat & prestera på det tredje. Det är verkligen helt fantastiskt att människan kunnat plockat fram de vi idag står med i kopplet, men frågan är ändå hur den sunda synen på avel egentligen ser ut? Och vem avgör det?

Jag har vuxit upp i kennel, i SKK, grovt präglad av min renrasiga omgivning där det viktigaste som fanns  var att hunden bär på den välkända och magiska - stamtavlan. Varför? Ja, för vi ska veta vad vi avlar/t på. Vi ska veta vilka linjer, vilka sjukdomar, vilka mentaliteter och vilka utseenden som finns i hunden vi har i kopplet. Detta är så sjukt bra, att den möjligheten finns att jag kan med hjälp av ett knapptryck se tio led tillbaka hos min hund. 

Jag har personligen alltid varit emot blandrasavel, men jag har insett nu i efterhand att det inte är (prestation)blandrasaveln jag är emot, utan köksaveln, ja den där "min hund är söt & din hund ser också söt ut, ska vi para?"-aveln. Och det jag vill med detta inlägg är bland annat att betona skillnaden på dom två(tre, med renrasavel). En blandras är inte mindre värd än en renras men däremot är en blandras betydligt svårare att förutspå vad du kommer få i kopplet än en renras, för du har inte samma koll på vad som finns bak, vilka gener som kommer i dubbel uppsättning och vilka egenskaper utifrån båda föräldrarna som kommer dominera alternativt slå ut/ihop. För en osäker nervig vallhund + en skärpt vakthund är inte lika med antingen eller. De kommer i värsta fall bli en stor reserverad hund som kommer ta till skärpa vid osäker situation. Sen får vi absolut inte sopa under mattan hur brutalt illa renrasaveln faktiskt kan se ut också. För att bara för att du vet med dig vad du har i hunden både bak och den som står framför dig, innebär inte att du kommer göra rätt för sakens skull(avelstänk). Problemet är ju när det ohälsosamma och ibland även näst intill FARLIGA blir normaliserat.

Jag vill diskutera ämnet prestationsavel, rasavel och köksavel. Vi lever i den dagligen men vad är för- och nackdelarna med de olika? Varför väljer vissa att avla som dom gör? I januari fortsätter denna tråd, hoppas ni är lika taggade som mig!

Text & Bild
Moa Bäcklund 

Vill du veta mer om Moa Bäcklund & Active Canine Sweden