Kaj Wallin

Trögheten

Jag sitter sent om decemberkvällen i skenet från stearinljus och oljelampor – vi har ju ingen el på gården, och ännu mindre i den gamla bagarstugan dit jag flyttat – sitter i fladdrande sken vid bordet och pysslar. Julpysslar. Musherjulpysslar. Jag gör nya linor – två hela uppsättningar linor till ett åttaspann. De gamla som hängt med sen förra vintern har blivit slitna nu under hösten av lera och grus. Dags för nya.

Utanför stugans fönster är vintern på tillfälligt besök. Ett litet lager snö har lagt sig tillrätta på marken och lyser upp den värld som varit mörk och gråbrun en tid – lyser upp om dagarna vill säga, för såhär i sena kvällen är det kolmörkt här hos oss mitt i skogen, fjärran från artificiella ljus. Teamet ligger kringstrött i den lilla stugans enda rum. Några i sängen, några i soffan, några på det svala golvet. Det är så vi lever – alltid tillsammans dag som natt. Jag har en teori om att man bygger sina starkaste band i vilan – det verkar som att det stämmer så teamet får sova inne om de vill. Alla tillsammans.

Det är tyst. Snön dämpar ytterligare de få ljud som hörs ute om kvällen. Hundarna snusar, tvättar sig, gnyr lite i drömmar. Det sprakar i vedkaminen. Allt är stilla. Tankarna får mycket plats och tid där jag sitter med mitt pysslande mitt i skogen veckan före jul.

Mina tankar kretsar kring de senaste 10-15 årens forskning om och kring hundar – hur den formligen exploderat på alla plan och hur nya rön hela tiden dyker upp. Allt detta på grund av att säkrare metoder för studier och utvärderingar av beteenden har utvecklats, DNA-analys numera är vardagsmat och att man hittat metoder för att använda tekniska hjälpmedel – bland annat har man lyckats träna hundar att ligga helt still i magnetröntgenapparater för att på så sätt kunna studera vad som händer i deras hjärnor vid olika retningar. Det här är väldigt spännande – och ganska omvälvande. Om man vill.

Man kan också välja att helt bortse från nya forskningsresultat, välja att gå på som vanligt, som man alltid gjort. Man kan välja att se hundarna som lätt domesticerade vargar, man kan välja att prata om dominans och alfaindivider, man kan välja att kommunicera med korta kommandon och kanske lite hårda nypor.

Eller så väljer man som sagt att ta till sig den nya kunskapen – som finns därute i form av böcker och forskningsrapporter, inte längre bort än några klick på datorn. Man kan välja att se det rika känsloliv som börjar upptäckas hos hundarna, man kan välja att se den fantastiska anpassning de gjort till oss människor och hur de blivit mästare på att tolka och imitera det vi gör, man kan välja att se deras språkförståelse som ligger långt bortom enkla kommandon och man kan välja att se det faktum att det är vi som är det viktiga och utgör tryggheten i deras liv – inte deras hundlikar.

De här nya upptäckterna rör inte enbart hundar, utan man finner mer och mer känslo- och beteendemässigt djup i djurart efter djurart vilket ställer allt på ända – om man väljer det. Tar man till sig forskningen som pågår och funderar en smula kring den, låter den sjunka in och tänker kring de etiska aspekterna av dagens djurhållning – ja, då inser man lätt att det finns ganska mycket övrigt att önska. Men det finns en tröghet kring allt som har med djur att göra, det finns en tröghet som leder till att man låter saker förbli vad de varit – inte minst i draghundskretsar. Lite som att sticka huvudet i sanden och låtsas som att omvärlden står still om man inte ser den.

Jag sitter och julpysslar i min lilla timmerstuga i skenet från stearinljus och oljelampor. Utanför är mörkret kompakt såhär mitt i skogen. Det har nu blivit natt och hundarna i teamet sover tungt kringströdda i det enda rummet. Mina tankar rör sig kring den senaste forskningen om hundar och jag funderar på hur jag bäst ska använda mig av de nya kunskaperna jag blivit serverad. Hur jag ska använda dem i mitt umgänge med hundarna, i min hundhållning och – inte minst – i min dragträning. För de nya forskningsresultaten påverkar vårt liv tillsammans på alla plan – eftersom det är det jag väljer.