Linda Lindqvist

Det värsta beslutet man som djurägare måste ta, när man ska låta sin vän, familjemedlem och en del av sitt hjärta få somna in.

Ett sånt beslut fick vi ta i veckan. Jojo fick livmoderinflamation i vintras och vi valde då att medicinera henne. Hade det varit någon annan hund så hade vi ju självklart valt operation, men det blir lite svårare när det kommer till Jojo.
Jojo är en omplaceringshund som kom till oss för lite mer än ett år sedan. Hon var jätte rädd för nya människor och speciellt män. Det tog lite tid innan hon fick förtroende för mig och ännu längre tid innan hon kunde ens sitta ner bredvid Elias. Men med mycket jobb så fick hon enormt förtroende för oss båda och hon blev allt mer glad och öppen. Men hela tiden fanns det små tecken som visade att hon hade svårt att slappna av. Enda gångerna hon verkligen kunde slappna av var när hon antingen låg med oss i sängen eller satt i sin bur i bilen. Man kan ju funder på vad folk har gjort med henne för att hon blivit så rädd. Men det släppte mer och mer och nu de sista månaderna har hon varit en glad och sprallig hund, hon älskar att träna, springa och vi började smått att apportera nu i sommras. Hon älskade det. Men så hände det igen. I helgen var hon med som reservhund till Edda om nått skulle ha hänt eller inte fungerat. Natten mot söndagen vaknade vi i bussen där hundarna sov med oss. En lukt så söt och sur att man vet direkt vad det är. Livmoderinflamationen var tillbaka och vi fattade beslutet på söndags morgonen. Hon skulle få somna in. En operation skulle betyda att vi behövde lämna henne hos folk hon inte känner och litar på. Jätte stressigt för både henne och oss. Måndag morgon ringde jag vår veterinär som stöttade mig till fullo med beslutet och vi fick en tid redan dagen efter. Så i tisdags fick jag ledigt och jag valde att ta varenda minut med Jojo. Vädret var perfekt så på förmiddagen åkte vi ut och tränade lite, bara hon och jag. Hon fick springa lös medans jag gjorde i ordning cykeln. När jag tog fram selen kom hon som en oljad blixt och hoppade i stort sett i selen själv. Ställde sig skällandes framför cykeln så att jag kunde spänna fast henne och sedan for vi. 300-400 meter var helt ren glädje, skall hela vägen och hon jobbade på bra. Det blev en kort sträcka på ca 1.5 km innan vi var åter vid bilen. kopplade loss henne så hon fick bada lite innan vi gick en härlig skogspromenad med köttbulle sök. Väl hos veterinären så satt jag med henne ända tills hennes starka hjärta slutat slå. Hon somnade in i min famn medans jag strök hennes huvud och kropp, pratade om alla tävlingarna och hur duktig hon var. Jojo var född till en draghund och fick somna in som en draghund.

Älskade Jojo, ALLTID ÄLSKAD, ALDRIG GLÖMD