Nicole Fhors

Jag sluter ögonen för ett ögonblick där jag står. Under mig rör sig medarna över den hårt packade snön, mina ben parerar rörelserna som vore medarna en förlängning av min kropp. Jag hör hemma här. Det handlar om några få sekunder, men jag njuter i fulla drag av hur förhöjda mina sinnen blir när jag sluter mina ögon. Hur vinden mot mitt ansikte och i mitt hår känns tydligare. Hur doften av snö och kall luft blir starkare. Ljudet av rytmiska tassar mot snötäckt mark fyller mig. Förnimmelsen av hundarnas närvaro, av varje individ i spannet, resonerar i hela mitt medvetande. Det är här jag känner mig som mest jordad. Inget gör mig så lycklig som att vara just här, just nu. Det är påsk och jag befinner mig på Harafjället i Jämtland, mitt ute på mitt livs första, helt ensamma träningstur med ett fullt sexspann bestående av min vän Marlenes hundar. Och jag har just kommit underfund med vad jag vill ägna mitt liv åt att göra.

2013 var året som kom att förändra mitt liv för alltid. Man säger kanske ofta så om händelser, ja kanske är det också så att man är med om minst en livsavgörande händelse per år, en kurvboll som liksom kommer att påverka ens bana i fortsättningen. Jag vet inte så noga, men 2013 var verkligen ett sådant år för mig. Det var året då Eldar snubblade in i mitt liv. En ullig och gullig liten siberian huskyvalp som jag förälskat mig i redan när jag hörde första rapporterna från valplådan. Ingenting var bestämt, ingenting var självklart, men någonstans inom mig visste jag att den krabaten, han skulle komma att förändra mitt liv. 

Jag är uppvuxen på landsbygden i en familj där djur alltid haft en mycket självklar plats i hemmet. Redan som mycket liten tog jag mig an skadade fåglar och smådjur, byggde bon, dresserade råttor och drömde om collies och arabhästar. Djur var självklart. Men hade någon, då, sagt till mig att jag en dag skulle komma att drömma om slädhundar och fjällen så hade jag nog inte trott dom. Men Eldar tog mig med storm. Ja, han fullkomligt vände upp och ned på hela min värld – på mer än ett sätt. 

Våra första draghundskontakter knöt vi redan i vårt bostadskvarter i centrala Stockholm. Ibland är det lustigt vilka sammanträffanden man får uppleva under sitt liv. Tänk att i vårt lilla Hjorthagen bodde två andra dragaktiva familjer som båda hade varsin husky! Det blev ganska naturligt för oss att lära känna varandra och under de 1,5 år vi bodde kvar i Hjorthagen kom vi att bli en väldigt sammansvetsad liten grupp, både hundar och människor. Det var så vi i praktiken introducerades för draghundsporten; tillsammans med hundarna Sonko och Iris begav vi oss ut på våra första canicross-turer i Stora Skuggans naturreservat. Med tiden avancerade vi till cykel och så småningom kom fler ekipage att ansluta sig till våra träningar, både bland grannar och andra bekanta. Det var en brokig skara hundar och människor, men vi hade väldigt roligt tillsammans och jag lärde mig mycket under våra gemensamma träningar. Både jag och min sambo, Erik, fick snabbt blodad tand både för draghundsporten och polarhundarna, men jag förstod nog aldrig då hur mycket det skulle komma att påverka mitt liv och hur jag lever det idag

När jag tänker tillbaks är min historia inom draghunderiet en historia kantad av lustiga sammanträffanden. Den del av min resa genom draghundsvärlden som kanske varit den allra mest avgörande på många sätt var mitt möte med kennel Yabasta’s Marlene Karlsson. En person som snabbt kom att bli inte bara en stor förebild och mentor, men också en av mina absolut närmaste vänner. Faktum är att jag blev tipsad om hennes blogg av Eldars uppfödare och jag kom att lära mig mycket ur de erfarenheter och tankar Marlene frikostigt delade med sig av i sina inlägg. Vi åkte ned till Motala påsken 2014 och spenderade ett par dagar med henne och de siberian huskies som utgjorde Yabasta-flocken, en flock som idag står mig lika varm om hjärtat som vore det min egen. Det teamet, människa och hundar, har lärt mig mycket under dessa år. Om hund, kommunikation, flockliv, avel och draghundssport. Det är tillsammans med dom jag haft många av mina stora genombrott vad gäller den hundsport som tagit mig och så många därute med storm. Och det är i allra högsta grad tack vare Yabasta-flocken som jag, på riktigt, insett hur oerhört mycket jag vill leva och träna med draghundar. Det var som att hitta hem. 

2014 var också året då vi sökte med ljus och lykta efter en äldre, rutinerad draghund för omplacering. Några månader tidigare, inte så långt efter att vi nyss påbörjat Eldars inkörning, blev vi utbjudna till Jan Wahlberg på träningsdag med ett par andra. Jan hade i många år tränat, fött upp och tävlat med siberian huskies, så det var en välkommen kontakt. Han var dessutom oerhört trevlig och delade gärna med sig av sin kunskap. Vid det här laget hade jag ännu inte träffat Marlene på riktigt, så besöket hos Janne var också mitt absolut första möte med en riktigt vass draghund. Steam Streamer’s Segra. Henne fick jag låna att sätta in jämte Eldar och allting med den hunden var målmedvetet, fokuserat. Det var driv ut i klospetsarna. Som att för första gången köra en Ferrari när man tidigare bara testat Volvos. Jag minns att efter dragträningen så fick jag lov att hälsa på i en utav Jannes hundgårdar, där en tik och hennes unga valp bodde. Två riktigt sociala yrväder som gjorde stort intryck, men vars namn jag inte kom att minnas. Ni minns det jag nämnde om sammanträffanden som kantat min resa som ny inom draghundssporten? Håll kvar den tanken.

Under den perioden vi började söka efter en rutinerad draghund att ta hem så öppnade en möjlighet upp sig att ta över en hund från Marlene. En hund jag själv var mycket förtjust i, både som individ och som draghund. Ja, det var nog nästintill färdigt att det skulle bli hon som flyttade hem till oss när omständigheterna plötsligt ruckade på våra planer. Till en början bara så lite att det bestämdes att vi skulle vänta till våren, när tävlingssäsongen var över och om det då fortfarande var relevant, ta över tiken. Men livet ville annat. Idag tänker jag att det var tur att Tvilling, som hunden heter, blev kvar hos Marlene den där extra perioden. Tvilling utvecklade nämligen en ögonsjukdom, över en natt kom den men den förändrade allt. Jag hade troligtvis aldrig förstått vad som var på väg att ske om vi hade hunnit ta hem henne, men Marlene hade varit med om symptomen förr och kände igen tecknen i tid för att bromsa upp sjukdomsförloppet och rädda hennes ögon. Men faktum kvarstod: karriären som draghund var över för Tvilling.

Det gick en tid, hösten kom och jag hade nästan börjat ge upp hoppet om en till hund det året, så hörde plötsligt Janne av sig.
”Jag tror jag har en tik till dig”, skrev han. ”Kanske flera, men definitivt en.” Det tog inte många dagar innan vi for ut för att besöka honom på nytt. Janne stod inför en avveckling av sin kennel och det var sju av hans tikar som skulle omplaceras. Vi fick träffa allihop, men två utmärkte sig mycket tydligt. Ja, det lämnade helt enkelt inte vår sida under hela tiden vi var där och charmade både Eldar, Erik och mig. Surprise, en yvig unghund – och så hennes mamma, Fugitive’s Smella. Jag insåg det inte förrän senare, men de två tikarna vi nu mötte var just de två vi hade träffat i hundgården den gången vi var på vår första träningsdag hos Janne. Valet blev väldigt lätt för oss. Surprise var förtjusande, alldeles för grön och ung för att egentligen vara det vi sökte, just då. Dessutom hade Smella helt på egen hand redan bestämt sig för att hon skulle med oss; hon for upp i Eriks knä i samma ögonblick vi kom in i rastgården och där blev hon mer eller mindre kvar resten av vårt besök.

Smella var förtidspensionerad från tävlingslivet, men hon blev en enorm tillgång i vårt hem och i min fortsatta utveckling som draghundsförare. Hon var en hund som med varje liten fiber av sin kropp älskade att arbeta. Hon var trygg, säker och oerhört rutinerad i kommandoled. Smella var en hund som jag aldrig behövde oroa mig för att sätta in i ett spann, jag visste alltid att hon skulle göra precis det jag förväntade mig (eller mer!) och jag kunde lita på henne fullt ut. Som individ var hon en total motpol till Eldar och således spelade hon även en stor nyckelroll i vardagslivet, rent socialt. 

Med två hundar i vårt liv kunde både jag och Erik komma igång med draget mer regelbundet. Tidigare, med bara en hund, hade vi alltid fått turats om. Nu började vi komma in i det på riktigt, det började ta över allt mer av våra liv. Det blev allt fler regelbundna träningar, vi kom ut och träffade mer människor, började omge oss med fler likasinnade. Vi började åka på snösemestrar för att köra hund och besöken på Yabasta-kenneln, där vi kunnat sätta in våra hundar i större spann, blev mer frekventa och lärorika. Det ledde också till att vi, på riktigt, började sätta ord på drömmen om ett fulltaligt spann och liv i norr. Under de år som gått fram till nu har vi hunnit lära oss oerhört mycket genom främst praktisk utövning. Vi har fått många tillfällen att lära genom misstag (man gör ju lätt sådana som nybörjare!) och av andra, mer erfarna, draghundsförare. Det är något som för mig varit otroligt värdefullt. Det finns så mycket intressant och värdefull kunskap därute som väntar på att föras vidare! Jag försöker ta de chanser jag får, jag har lärt mig att bli duktigare på det. Vare sig det gäller seminarier, träningsträffar eller besök på dragaktiva kennlar.
 

Jag ser tillbaks på de snart fyra år som gått sedan min första polarhund kom in i mitt liv och det slår mig vilken enorm resa det varit. Det har varit lärorika år. Kantade av utmaningar, misstag, insikter, intressanta möten och många fantastiska upplevelser. Erfarenheter jag hoppas kunna dela med mig av här, till er. Där jag står idag känner jag mig fortfarande som en rookie, ja rent känslomässigt och vad gäller tävlingssammanhang är jag fortfarande en, men jag inser att jag har mer praktisk erfarenhet än jag trott. Att jag hunnit vara med om en del ändå, trots att min resa egentligen bara börjat.

Jag hoppas att ni som är nyfikna och nya inom draghundsporten tar de chanser till upplevelser, kontakter och kunskap som dyker upp längs vägen. Jag lovar er att möjligheterna kommer dyka upp, så håll ögonen öppna. Och framförallt hoppas jag att ni en dag får uppleva samma överväldigande kärlek som jag gör till den fantastiska sport och aktivitet draghundssporten är. En kärlek som inte bara handlar om adrenalinkickar, utan om relationen till de fyrbenta träningskompisarna, naturupplevelserna och vistelsen i det svårfångade nuet. Ja, en kärlek som handlar om allt det jag upplevde där jag stod på släden över Harafjället.

Ni förstår, det är med draghundssport och polarhundar som dom säger om Pringles – once you pop, you can’t stop!