Johanna Lekhammar

Koppången och tävlingsdebut, sort of…

Dagen innan nyårsafton infann jag mig bland alla de andra som bestämt sig för att delta i mellandagsträffen i Koppången. Det är en träningstävling som anordnas för oss som är nya inom det här med att tävla, vilket är ett kanonbra initiativ. En perfekt start för sådana som jag som har lite tävlingsångest och svårt för att ta det där första steget.

Tack vare mina ihärdiga vänner Sassa och Asinja så tog jag första steget den 30 december och tillsammans med Ty och Tempo provade jag på att tävla för första gången. Det var otroligt fina spår och en solig och gnistrande vit vinterdag. Kvällen innan hade jag känt mig nervös, men på tävlingsdagens morgon var det så mycket bestyr att jag inte hann med att känna så mycket alls förutom att fokusera. 

Jag och Andreas, Sassa, Asinja och Kaj åkte i en konvoj av skåpbilar med slädar på taken mot Koppången. Då parkeringen redan var full när vi anlände fick vi parkera på en parkeringsficka längsmed vägen, något som flera andra också hade gjort. Sedan fick vi gå med slädar och dragsugna huskies längsmed vägen för att ta oss till starten.
Om man inte redan var taggad innan så blev man det när man kom fram till en sån där plats; överallt mellan träden fanns uppsatta stakeouts som höll fast ylande och dragsugna hundar innan det var dags att ta plats i spannet. Av någon märklig anledning så rann nervositeten av mig där och då och ersattes av en glädje av att få vara med i allt detta, draghundsvärlden liksom. Och en spänning att faktiskt gå lite utanför min comfort zone. (Jag har en ganska stor comfort zone ska erkännas).

Vi tog varsitt nummer och allting var under kontroll. Men det är klart, inget äventyr utan lite kaos. Jag och Andreas hämtade Ty och Tempo och satte dem på vår stakeout som vi hade satt upp mellan två träd. Sedan satte vi fast draglinor, säkerhetslina och ankarlina i släden. Därefter vände sig Andreas om och utbrast "var fan är Ty?" När jag vände mig om stannade världen för ett ögonblick. Tempo stod där, men Ty var borta, likaså hans spröt som var fäst vid halsbandet. Under några pulserande minuter hann jag tänka en massa grova svordomar i huvudet, men ögonblicket därefter såg jag Ty lite längre bort, fast i en främlings stadiga grepp. Om någon lyckas så är det Ty!Hans spröt hängde fortfarande kvar i halsbandet, intakt. Det här fick ju bara inte hända! Hur f-n kom han loss? Svaret fick jag efter tävlingen, när jag hade satt fast honom på stakeouten igen, den här gången med DUBBLA spröt och hakarna åt motsatt håll. Vi har en stakeout i vajer med flyttbara utsprång, så nertill sitter de fast med BGB-hakar. När Ty krafsade på vajerlinan så lyckades han få loss haken. Han gjorde detta två gånger till medan jag stod bredvid och höll koll på honom, men eftersom han satt fast i två stycken så kom han ju inte loss. Så där. Man lär så länge man lever. Inga löstagbara spröt i fortsättningen! Nu ska jag gå och köpa något som jag kan låsa fast bgb-krokarna med.

På grund av Tys strapatser blev vi lite försenade och när de ropade upp mitt nummer var Andreas på väg att koppla på den speedade Ty i draglinan tillsammans med Tempo. Jag hann tänka att jag skulle missa min tid, men väl framme vid startlinjen fick jag veta att jag hade 15 sekunder till godo. Först då andades jag ut och hjärnan hann ikapp. Helt plötsligt kändes allt betydligt bättre och jag kände mig redo att köra iväg. När Andreas släppte taget och jag manade på grabbarna hade all stress släppt och kvar fanns bara glädje i min kropp. Jag tittade upp och insåg plötsligt hur vackert allting var. Det var en solig dag, ca fem minusgrader och vi körde genom ett vitt sagolandskap, med snötyngda träd och vackra vyer.

Tävlingen gick jättebra, grabbarna jobbade på duktigt även om det var lite tungt med träsläden. Jag har ju ingen sån där flashig tävlingssläde.

För att vara första gången är jag supernöjd och också lite förvånad att jag faktiskt tyckte att det var så pass roligt, trots att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska. Jag kan faktiskt tänka mig att göra om det, ganska snart till och med.