Linnea Sixtensson

Det gick inte som planerat...
 
Ser inom draghundsvärlden att alla är glada över hösten som kommit, folk lägger ut träningsbilder och filmer, varje helg kommer det nu bilder och filmer från olika tävlingar. Jag får lite ångest och panik när jag ser det då vår egna tävlingsdebut för i år inte gick som planerat...
 
Jag, barnen och min mamma åkte upp till Mora redan på torsdagen innan tävlingen, detta för att barnen skulle få köra downhill och cykla i Bikepark i Sälen. Den store pojken är galen i allt som har med cyklar att göra så jag lovade att han och jag skulle cykla downhill på fredagen. Herregud säger jag bara, han släppte på och hoppade på guppen, följde kurvorna perfekt och tog den ”lätta vägen” när det kom ett stort dropp. Jag cyklade bakom och hade hjärtat i halsgropen hela vägen, det var ganska kul men jag var livrädd att Hampus skulle få panik och hjärnsläpp, men han var superduktig!

På lördagen startade Ture och jag i cykelklass, han var supertaggad och jag var mest nervös över den kuperade banan vid Hemus. Det var ganska varmt på lördagen så jag försökte vattna Ture tidigt och blötte sedan ner honom med blöta handdukar precis innan start. Vi kom iväg bra och höll bra tempo hela vägen in i mål, låg sist i klassen men endast 2 sekunder upp till tjejen före oss så jag tänkte att det tar vi imorgon! Efter målgång så var Ture väldigt fräsch, trots värmen men jag gick ändå och spolade av honom i cykelduschen så att han inte skulle vara för varm.

På söndagen var det inte lika varmt, så jag behövde inte vattna lika mycket som dagen innan, Ture var taggad inför start och jag kände att jag knöt näven och skulle slå tjejen som låg före oss. Vi kommer iväg bra i starten och kör på, det kändes som om det gick lite långsammare men vi tryckte på, efter ca 4 km känner jag att Ture börjar gå ner i fart så jag pushar honom inte så mycket utan fokuserar på att vi ändå haft kul. Precis då ser vi ekipaget framför oss och Ture får upp farten igen, vi närmar oss väldigt snabbt och jag kortar linan lite och skriker att vi kommer på vänster sida. Vid omkörningen viker Ture åt den andra hunden, men jag skriker framåt och fortsätter cykla då han vanligtvis kör på. Icke denna gången...han viker så pass bakåt åt hunden att när jag kör på med den kortade linan följer han med mitt bakhjul på cykeln och får in sitt bakben i hjulet. Jag förstår ju att något är på väg att hända så jag tvärnitar och slänger ner cykeln. Tjejen vi skulle köra om berättar att när jag bromsade var hans bakben rakt igenom hjulet. Kollar Ture och på hans bakben är det ett stort sår som det pulserar blod ut från, jag sätter tryck direkt och när vi kommer till målområdet kollar veterinären på såret och det måste sys.

Vi åker till kliniken och där kollar de så att senor osv är hela och tur i oturen så är de det, det måste ”bara” sys ihop igen. Då hela benet var genom däcket hade ju allt kunnat gå så mycket värre än vad det faktiskt gjorde, benet kunde ju ha gått av eller att senor/muskler dragits av. Troligtvis är det klingan som har skurit upp ett sår i bakbenet och precis missade senan, den var blottlagd men oskadd.

Det blev en lång hemresa den söndagen, 10 timmar i bil är ju inte det bästa för den ångest man redan känner för att man orsakat en skada på sin hund...

Helgen slutade definitivt inte som jag ville och gav mig lite att fundera på, samtidigt som det gav mig positiva vibbar också.

Ture har aldrig vikt så mot en annan hund tidigare vid omkörning, han har dragit åt ekipagets håll men så fort jag skrikit framåt så har han glidit tillbaka och kört på. Vet inte riktigt om det var många omständigheter som spelade in just i den här situationen, han var supertaggad, vi körde om i en uppförsbacke och vi har inte tränat omkörning denna säsongen. Det kan vara så att allt spelar in, men oavsett så ska vi jobba på omkörningarna när vi får börja träna sen. Tips mottages gärna!

Det som jag fick positiva vibbar av var att Ture faktiskt åt och drack under tävlingshelgen, det brukar vara svårt för honom annars, men han åt i princip alla mål jag ställde fram åt honom. När vi tidigare har tävlat eller kört ”träningstävling” hemma har han sackat i fart efter ca 3-3,5 km, det gjorde han inte nu. Första dagen körde han på som bara den och drog mycket i uppförsbackar, han kändes väldigt stark. Att vi fick så dålig tid beror ju på att jag är otränad och hämmar honom. Dagen efter började han ju sacka lite i slutet, men jag känner att träningsprogrammet vi kört efter verkligen gav resultat och det är roligt! Då vet jag ju att det kommer funka bra nu när vi får börja träna igen. Tyvärr ligger det nog två veckor bort då han fick en infektion i såret när de tog bort stygnen och vi fortfarande inte får belasta såret då vävnaden inte är tillräckligt stark.

Nu kan man ju tänka att planeringen blivit lite enklare då Tures träning inte ska planeras in, men så har det ju inte blivit. Istället har planeringsfokus legat på hur vi ska göra med hundarna när vi ska iväg osv då Herrmann har varit ganska intresserad av Tures sår. Planeringen har handlat om vilken hund som ska vara i köket och den andra i sovrummet, vem som ska vara i hundgården och vem som ska vara inne. I början följde Ture med mig i bilen till skolan, då han bara sprang runt och pep här hemma när jag var iväg, värre än vanligt (han tror ju alltid jag gör något roligt utan honom).

 Det börjar dra ihop sig för EM, förra helgen var det samling för Team Sweden och kvaltävling för spann i Nybro där jag var funktionär.
Alltid roligt att träffa draghundsfolk och hjälpa till på tävlingar är en självklarhet för mig. Det kommer jag även göra under EM-helgen, vi funktionärer kommer väl vara i Svartbäcksmåla dygnet runt känns det som. Det ska bli väldigt kul att få se eliten tävla och att få heja på alla Sveriges ekipage och speciellt på våra två tävlande från Nybro Draghundsklubb som har fått äran att representera Sverige.