Jag brukar läsa, titta och lyssna hur andra gör. Nicka litegrann och humma till – jaha, gör de så ... varför då? Och så går jag till min kammare och gör precis som jag vill – testar, vrider och vänder, bygger nytt. Kikar hur det fungerar och ändrar igen. För jag vill veta och förstå, känna efter själv vad som passar då jag inte tror att det finns en sanning som passar för alla – vi är alla olika, vi vill olika saker, vi vill att spannet ska se ut och bete sig på sätt som passar oss själva och de hundar vi har.

Det lustiga är att det ibland blir precis som någon slags standardmodell när jag testat klart. Ungefär. Som linlängderna i mitt nomespann. Efter en del provande, kapande, förlängande har jag hamnat i en sättning som i det närmaste är ett skolboksexempel på hur ett linset normalt ser ut. Lite som att uppfinna hjulet kan ju tyckas, men nu vet jag varför – jag har sett och upplevt något när vi varit ute som jag velat korrigera, och genom att prova olika varianter förstår jag vad som händer.

Ibland hamnar jag väldigt långt bort från standarden. Som min föredragna sättning av hundarna vilken är en variant av solfjäder med olika längder på linorna så att det trots allt finns ledarhundar och spannet, precis som en riktig solfjäder, kan fälla ihop sig till nästan ingenting vid trånga passager. Ett sexspann går med två på tremeterslinor, två på fyrameters och två på femmeters. Både hundarna och jag gillar friheten i den här sättningen – de kan byta positioner, vila lite om de behöver – men det kräver en hel del träning för att spannet inte bara ska bre ut sig. Det kräver lite störningsutmaningar – något jag inte har nu.

Jag har numera mer eller mindre tvingats till en nomesättning – min skolbokssättning. Vi har så lite störningar här när vi tränar så solfjädern blir bara bred och har svårt att fälla ihop sig som jag vill – och sen har vi det där med reglerna, tävlingsreglerna. Om man ska vara med på tävlingar är det nomeanspänning som gäller, och eftersom jag numera tränar slaskisarna för tävling, äventyr och tävling, är det bäst att de vänjer sig vid den variant de ska gå i – jag har märkt att de hundar som jag kört i solfjäder tar lite tid på sig innan de riktigt accepterar nomeanspänningen, vilket jag har full förståelse för.

På tävling ska dessutom hundarna ha nacklina, och med nacklinan följer ett halsband. Jag tycker inte om nacklinor och halsband. När vi kört solfjäder har hundarna vare sig haft det ena eller andra, nu när vi tränar för tävling måste de ha både och. Så, eftersom jag inte använder halsband i övrigt utan enbart har selar, plockar jag numera fram de inköpta halsbanden när vi ska ut och träna. Sätter dem på hundarna och sedan nacklinan i halsbandet – ibland. Ofta hoppar jag över nacklinan då jag tycker att hundarna jobbar mycket bättre utan. Nacklinan kan vara ett bra träningsredskap för att hålla in hundar som vill driva ut, men aldrig att jag tränar med den slaviskt. Lite irriterande är det allt att svaret på min fråga ”nacklina och halsband – varför då” bara blir ett ”därför att”.

Inte ens när jag haft hundarna på stakeout har de stått med halsband, också där har de haft selar. Selar med eskimåkrok, den krok jag genomgående använder, där jag fäster samma typ av lina jag har i spannet – en lina som är fäst i en svivel kopplad till en markvajer. Det fungerar för mig. För oss. Varför inte?

Mitt liv består av många varför då. Jag vill veta och ha en orsak till att göra på ett visst sätt, välja utifrån min egen kunskap och inte bara göra för att det är så man brukar. Som sockor – varför då? Jag använder aldrig sockor om det inte är för att skydda en skadad tass – och det fungerar, för oss, varför inte? Eller att hundarna ska vara alldeles vilda i starten och hoppa jämfota – varför då? När vi startar ska det vara lugnt och stilla, helst med sittande eller liggande hundar, taggade men stilla, och när vi stannar ska jag kunna gå fram i spannet utan att oroa mig för att de sticker iväg innan jag sagt till – det fungerar. För oss. Varför inte?

Det är inte bara vad andra gör eller tycker som jag ifrågasätter, detsamma gäller min egen hundhållning och träning. Vrider och vänder på vad och hur jag gör – frågar mig själv varför? Kanske finns det ett annat sätt som passar oss bättre? Och så formas metoder och material över tid utefter mål- och förutsättningar, med de alltid stående ramarna att ingen ska skadas – kanske undantaget mig själv som brutit och stukat både det ena och det andra utefter vägen – och att resan vi är på ska vara det roligaste vi någonsin gjort.

Text: Kaj Wallin

Surprise har i skrivande stund bott hos oss i Raxeira-flocken i en månads tid. Det är, som de flesta av er vet, inte första gången jag tar över en vuxen hund. En så kallad omplacering. I draghundskretsarna är det kanske vanligare än i andra hundkretsar att omplaceringar sker och jag tror faktiskt att de allra flesta jag idag känner inom draghundsvärlden har tagit en eller flera hundar som de inte tingat som nyfödda valpar. Ibland har det varit omplaceringar som handlat om hundar som farit illa på olika vis, hundar som hamnat i fel händer eller på olika hundstall. Ja, att huskies har en tendens att hamna på Blocket i unghundsåldern är ingenting jag längre höjer på ögonbrynen åt. Jag vet faktiskt inte hur ofta det sker, men det är sorgligt ofta. Men inte alla omplaceringar ser ut på det viset.

Många av de omplaceringar man ser i draghundskretsarna handlar om hundar som kanske inte passar eller trivs i flocken, som inte matchar/kommer till sin rätt i spannet, eller – vilket är vanligt förekommande – tävlingshundar som pensioneras. Hundar som inte längre orkar med de yngre hundarnas fart, men som ännu har massor kvar att erbjuda och uppleva i sina liv. Ibland sker också omplaceringar på grund av att en hund kommit tillbaks till uppfödaren av olika skäl. Och ibland kan omplaceringar ske för att en draghundsförare bestämmer sig för att avveckla sin kennel eller dra ned på hundantalet. Ja, anledningarna kan helt enkelt vara många. Liksom anledningen att välja att ta hem en omplaceringshund kan vara vitt skilda. En god gärning för vissa, en ”trygg” start för andra där grunder redan är lagda. Kanske söker man en färdigutbildad draghund med mer rutin än man själv eller de redan befintliga hundarna hemma har. Kanhända söker man en individ med ett stort avelsvärde för att själv bruka i avel. Kanske känner man att man inte är rätt hem för en valp/unghund, men har massor att erbjuda en aktiv pensionär. Ja, som sagt. Anledningarna ser olika ut för olika människor. Oavsett anledning och oavsett hur man väljer att se på det där med omplaceringar så är det ett faktum att jag och många draghundsentusiaster med mig på något vis varit med om minst en.

I vårt egna fall så är vi nu uppe i fyra hundar som tagits in i vårt hem och som inte tingats som liten valp. Eller kanske fem, beroende på om man vill räkna in Kangi. Sex stycken om man sedan vill räkna in Turbo, som var hos oss under förra vintern. Ja, vad jag vill komma fram till är att dessa hundar haft som gemensam nämnare att de inte kommit till oss som veckogamla valpar. Ingen utav dessa hundar har egentligen kommit till oss som en ”problemhund”, utan det har nästan uteslutande handlat om medvetna val där vi valt en individ med en mycket tydlig tanke bakom. Individer som fungerat bra i sina tidigare hem och som draghundar. Kangi är kanske undantaget, då han trillade in på ett bananskal då husse hade behov av avlastning och återhämtning en tid, men ville se till att Kangi fick sina behov tillgodosedda samtidigt.

Jag tror att det ibland är lätt att glömma att en omplacering ofta är ett ganska stort projekt. Även om och när man tar sig an en ”bra” hund som fungerat bra i sitt förra hem och flock. Det finns nämligen egentligen inga garantier att en bra hund ska fungera friktionsfritt i sitt nya hem. Sannolikheten må vara större att den gör det, än om man tar sig an en hund som bär på mycket bagage, men där är så många faktorer som spelar in och ska stämma överens för att en hund på riktigt ska landa i ett nytt hem. Ibland kan dessa faktorer stämma på en gång, allt bara klaffar och det är ju helt fantastiskt när fallet är så! Men jag tror ärligt talat att det är vanligare att omplaceringar bjuder på en och annan utmaning.

Att flytta från sin hem och sin familj är för en hund en väldigt stor omställning. Nu är hundar otroligt anpassningsbara varelser som kan vänja sig vid det allra mesta, tack och lov. Vissa anpassar sig snabbare än andra, men det sker ytterst sällan utan viss stress hos individen. Kruxet är ju att våra hundar faktiskt inte väljer själva. De är så totalt utelämnade åt vad vi människor bestämmer åt dom. Så tänk dig själv att någon annan än du bestämmer att du en dag ska lämna den familj, det hem och de rutiner du är van vid. Hur skulle du känna dig om du själv inte satt på kontrollen? Jag gissar att du skulle känna viss stress och oro, ja förvirring kanske. Flytten i sig behöver inte innebära något dåligt, utan kanske är det för ditt allra bästa, men du har fortfarande inte bestämt det själv. Inte haft ett val. Noll kontroll över ditt egna liv. Det är en nyttig tanke att själv sätta sig in i dessa känslor, om ni frågar mig.

Det finns individer som till synes tar en flytt med en klackspark. De finner sig snabbt, är trygga i sig själva och har lätt för att bygga nya relationer. Ibland märker man knappt att hunden ens bär på stress, för den verkar så glad och är lättsam nästan jämt. Men för individer som är extremt bundna till sin flock/familj, till sin matte/husse och till sitt hem kan en flytt vara så omskakande att den förlorar fotfästet. Helt. Jag upplever det ibland som att så stor del av tryggheten och identiteten sitter i det tidigare hemmet. I den tidigare relationen med flocken/ägaren, i ett specifikt, personbundet ”vi”. Plötsligt står nu hunden inför något helt nytt – och den står helt utan (upplevd) trygghet eller känslan av kontroll. Utan sin partner in crime. Utan flockens trygghet.

Att förstå att det kan komma att ta tid – ibland väldigt mycket tid – för hunden att landa är en mycket viktig faktor för att en omplacering ska slå väl ut. Många hundar börjar landa inom de första 2-3 månaderna, det är åtminstone min upplevelse, men för vissa hundar kan det ta väldigt mycket mer tid än så. Jag tror personligen att det är oerhört viktigt att vara medveten om att en omplacering initialt kan innebära stora utmaningar såsom oönskade beteenden, kommunikationssvårigheter mellan hund/människa, osämja/oro i en eventuell flock, hanteringssvårigheter, ökat resursförsvar, separationsångest och ”stissighet” hos hunden. Saker som i en människovärld och i människoögon är mindre önskvärda.

Det är så lätt att avfärda en sådan hund som ”problematisk”, sätta någon form av  stämpel på den. ”Defekt hund” med röda kursiva boksträver. Vi människor är otroligt duktiga på att sätta stämplar på sådant vi inte riktigt förstår för att göra det mer lättbegripligt för oss själva. Det är enklare så. Och det är ofta det som sker med stressade hundar. De kallas snart för ”problemhundar”. Vi behöver inte ta så mycket ansvar då, behöver inte rannsaka oss själva eller sättet på vilket vi håller hund. Behöver inte fråga om det kanske är så att det är vår kunskap, brist på förståelse/empati/kommunikationsskills eller inkänningsförmåga det egentligen handlar om. Eller kanske ifrågasätta huruvida vi är det bästa för just den hunden, för dess utveckling, tillväxt och mående. Vi glömmer kanske att fråga oss själva hur mycket vi egentligen är villiga att ändra på våra liv, uppfattningar, vanor och egna beteenden för att tillgodose hundens behov. Jag tror inte att vi gör detta med flit alla gånger, men jag tror att det är lätt att falla i fällan.

Min upplevelse efter alla de år jag levt nära djur är att de allra flesta s.k. ”problematiska” individer egentligen är individer som inte blir hörda. Missförstådda djur. Vars behov inte blir tillgodosedda, vars röst inte tas på allvar, som inte blir lyssnade på och som av ett eller annat skäl inte kan nå de människor de lever med. De människor de ju faktiskt är beroende av. Som kontrollerar hela deras liv, på gott och ont. Som talar ett helt annat språk.

Personligen tänker jag att det är viktigt att förstå och göra skillnad på symptom och orsak i ett fall där en hund inte fungerar ”som den ska”. Symptomen kan se ut på så många olika sätt; hunden rymmer ständigt, skäller/ylar oavbrutet, tuggar sönder saker, hamnar i slagsmål, bits, flyr från dina händer, verkar oförmögen att ta det lugnt, är extremt klängig, lyssnar inte på nåt man säger, käkar sten… Ja, listan kan göras hur lång som helst. MEN trots alla dessa beteenden så handlar det ytterst sällan om att hunden är konstig, knäpp, omöjlig eller elak. Jag vill faktiskt påstå att det däremot nästan alltid handlar om stress/oro och/eller under-/överstimulans. Känslor som för en hund kan vara otroligt svåra att hantera utan vår hjälp. Orsaken bakom dessa känslor kan skilja sig beroende på situation och hund, men det dessa känslor gör med en levande varelse ser likadant ut för hundar som för oss människor. Rent fysiologiskt.

Jag ska alldeles strax berätta om hur jag jobbar med den här typen av hund och stress. Men först, låt mig berätta lite om Surprise.

När Surprise kom hem till oss – för nu en månad sedan – var det för mig oerhört tydligt att jag hade att göra med en individ som bar på stor ackumulerad stress/oro och en otrygghet. 
Det handlade inte bara om att hennes kropp konstant tycktes vibrera av återhållen stress, som vore hon ständigt nära en explosion, utan det var också hennes sätt att söka min uppmärksamhet och närhet. Det var nästintill maniskt, som att hon försökte krypa under skinnet på mig för att gömma sig där. Men kanske handlade det framförallt om blicken. Hennes vackra bruna ögon var uppspärrade, runda som tefat och blicken flackade ständigt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag fick en sådan stark känsla av vilsenhet inom mig när jag åter mötte Surprises blick där i slutet av sommaren, strax innan hon flyttade hit. Jag tog en bild den dagen och jag vet faktiskt inte riktigt varför, för det var inte en bild som gjorde mig glad utan det motsatta. Det var någonting med hennes utstrålning som fyllde mig med en djup, smärtsam sorg som jag inte riktigt kunde förklara och som jag inte alls väntat mig, det kom så intuitivt. Slog mig som ett hårt knytnävsslag jag inte varit beredd på. Och det må låta märkligt det jag skriver, men jag har lärt mig att lita på den typen av intuitiva känsla. Den är oftast något på spåren.

Surprise har inte varit en problematisk hund i sina tidigare hem. Jag vill verkligen poängtera det. Tvärtom har hon varit en mycket uppskattad, rutinerad och värdefull tik med fina meriter från tävlingar. Men hon har flyttat runt en del och jag upplever henne som typexemplet av en hund som förlorat en stor del av sin trygghet i processen. Som förlorat känslan av kontroll i takt med att hon lämnat flock och tidigare ägare. Ett typexempel på när människans välmenande plan för hunden inte riktigt gick i linje med hundens egna behov. 

Som jag tidigare nämnde är en omplacering alltid förenat med viss stress för hunden. Även en ”bra” omplacering. För Surprise blev den stressen väldigt stor och svår att hantera när hon i början av sommaren flyttade in hos Marlene och Yabasta-flocken. Vi köpte henne nämligen tillsammans, Marlene och jag. Skrev delägaravtal med en tydlig strategisk tanke kring vårt samarbete och en plan om att Surprise under 2018/2019 skulle bo och gå i träning med Yabastaspannet innan hon flyttade hem till oss året därpå. Att hon skulle tränas och tävlas hos/för hos båda. Men med facit i hand så är nog sanningen den att Surprise säkerligen skulle ha varit en tryggare individ om hon inte behövt bryta upp så många gånger redan under de fem år hon levt. Handen på hjärtat så är det nog mer i hennes intresse att få ha en fastare punkt än så, en flock och familj och ett hem som är beständigt. Någonting att lita på och luta sig mot.

Ni förstår, under sommaren gick inte riktigt saker som planerat. Surprise hade väldigt svårt att landa i sitt nya hem och i sin nya flock, vilket ökade hennes inneboende stress så till den grad att det började få negativa konsekvenser. Därtill var det en rekordvarm sommar med rekordlite (kvalificerad gissning!) fysisk aktivitet för Sveriges polarhundar.

Intensiva och energiska individer, likt Surprise, har ofta en mycket lägre stresströskel än individer som är raktigenom lugna. Det är åtminstone så jag rent generellt upplever det. Det innebär inte per automatik att det alltid handlar om negativ stress – utan det jag menar är att de tenderar ha lättare att gå upp i varv. De känner och gör allt i stora bokstäver. Sådana individer behöver väldigt tydliga och kvalitativa utlopp för sin energi. Sätt att hantera den intensitet och energi de sitter inne med för att det inte ska slå över till något negativt. Det är när den ackumulerade stressen blir långvarig och övervägande negativ, utan att den hanteras riktigt eller får ett utlopp, som man snart hamnar i en snabbt nedåtgående spiral. Ibland märks den tydligt då hunden agerar ut mest hela tiden, andra gånger kommer det till synes mer smygandes. Byggs upp under ytan för att plötsligt explodera. Eller implodera.

Surprise började efter en tid i sitt nya hem uppvisa en rad symptom – beteenden – som i mina ögon vittnade tydligt om att hon bar på alldeles för mycket stress i kombination med brist på trygghet. Det är en kombination som snabbt kan bli väldigt destruktiv i fel kontext. Och för Surprise resulterade det i att hon lätt råkade i konflikter, hade svårt att slappna av, svårt att knyta an, blev nervös och lättantändlig. Vi hamnade i ett läge där vi behövde göra ett aktivt val; låta henne åka tillbaks till sitt tidigare hem eller göra drastiska förändringar för att hjälpa Surprise finna fotfäste på nytt.

Så den 14 september for jag och Erik för att hämta hem henne till vår flock. Kanske kunde vi få rätsida på detta med hjälp av en noga uttänkt strategi, en mindre flock med lite annorlunda dynamik och med den erfarenhet vi har av hundar som fungerar likt Surprise genom att vi levt ett par år med hennes mamma. Jag ville väldigt gärna försöka, ge det och henne en ärlig chans. Så starkt kände jag för Surprise redan innan hon kommit hit – hon var för mig inte enbart ett strategiskt val av hund att köpa, utan även ett starkt känslomässigt. Sup är en individ jag följt sedan jag första gången träffade henne som valp/unghund, alltid haft i bakhuvudet. Jag var inte redo att släppa henne. Inte redo att kasta in handduken. 

När jag jobbar med stressade hundar så finns det tre saker jag alltid gör först:

1. Kvalitativ återhämtning. En kropp och ett sinne under stark stress behöver kvalitativ sömn/vila för att kunna varva ned och komma i balans igen. Den här typen av återhämtning behöver ske regelbundet och ostört. Därför ser jag alltid till att ordna någon form av ”frizon” för hunden där den får en chans att vila ostörd. Det ska vara en plats som hunden själv också upplever som trygg, där den kan slappna av.

Med Surprise innebar det att bygga en helt egen hundgård, men också att få spendera extra mycket tid inomhus. På så vis kunde hon komma till ro utan att behöva känna ett ständigt behov av att ha koll på sin omgivning. Den första veckan sov Surprise inne med oss om nätterna och om dagarna sov hon onormalt mycket, det var som att hon inte sovit på hundra år. Med Surprise har jag också varit väldigt medveten kring hur jag placerat kojor i hundgården, då jag märkt att hon ofta velat vila lite skymd undan andra de dagar då hon känner sig mer orolig.

2. Ett säkert utlopp. Att bära på mycket stress och oro blir extremt svårt att hantera – det kräver förr eller senare ett utlopp. Någon form av ventil för att lätta på trycket. Här kan man ibland se olika typer av överslagshandlingar hos hundar, som är ett sätt att lätta på trycket, om än sällan ett konstruktivt sådant. När jag jobbar med stressade hundar försöker jag snabbt hitta åtminstone två olika sätt att erbjuda hunden en säker ventil. Jag väljer en ventil som är mer fysisk för att göra av med energin som sitter i kroppen, samt en ventil som är mer mental och gärna ganska lugn. En som inte drar upp hunden i varv på nytt utan snarare tvärtom. Jag tänker ofta hellre berikning snarare än aktivering, men berikning kan också se väldigt olika ut beroende på vilken individ jag jobbar med.

I Surprises fall har motion (drag/klövjning främst) varit oerhört viktigt, men minst lika viktigt har det mentala varit. Utav alla hundar jag har här i flocken så skulle jag vilja påstå att Surprise är den som behöver jobba mest med huvudet för att må riktigt bra. Shaping har visat sig vara något hon har stor fallenhet för och har blivit ett fantastiskt verktyg för att hjälpa henne ned i varv. Mer än jag hade kunnat ana.

3. Relation, tillit och trygghet. Jag lägger mycket tid på att lära känna hunden. Vara med den, vara nära den (om den vill det), ge den av min tid och odelade uppmärksamhet. Stor energi läggs på att bygga relation och trygghet – men utan att ställa krav eller pressa hunden in i något den inte är redo för eller klarar att hantera. Att inte försätta hunden i situationer den inte är redo för är en enormt viktig pusselbit. Den ska kunna lita på att jag tar rätt beslut. Att jag är stadig och trygg och alltid på dess sida. När jag jobbar med relation och trygghet låter jag känslan styra mer än något annat. Observerar, känner in. Därför kan jag inte alltid säga att ”exakt såhär gör jag”, för det ser olika ut varje gång. Beror helt på individ och situation.

Det finns ett skäl till varför jag inte listar relations-punkten som nummer ett eller två. För att överhuvudtaget kunna möta hunden, möta individen bakom symptomen, är det direkt avgörande med de två förekommande punkterna. Med återhämtning och utlopp. Därför börjar jag alltid där. Med att bygga en grund och förutsättningar för att vi ska kunna mötas. Har ni någonsin försökt komma nära och nå en oerhört stressad människa, vars huvud går i högvarv och som har så hög ångest att den inte förmår fästa blicken, så förstår ni kanske min poäng.

För Surprise – som är en väldigt människobunden individ – är punkt tre väldigt lätt om man förstår hur hon fungerar. Hon svarar oerhört bra på socialt beröm, söker otroligt mycket kontakt och finner trygghet i att vara nära. Det är så viktigt för henne att få vara nära att en hel dag kan bli förstörd för henne om hon inte får känna sig sedd, blir rörd vid och pratad med. Det absolut snabbaste sättet att få henne att bli lugn är att lugnt och mjukt röra vid henne. Det är som att trycka på en knapp.

Dessa tre punkter är ingen quick-fix. Inte heller en universallösning som kommer ta hand om varenda litet problem eller gupp i vägen. De är bara början på vägen. MEN alla punkterna berör behov som är absolut essentiella för alla hundars välmående, oavsett sort eller situation. Därför gör de skillnad. Därför kan de inte ignoreras utan att det får konsekvenser. 

 Det har nu gått snart en månad och saker har börjat hända. Snabbt. 
Jag har varit förberedd på en stor utmaning som kanske skulle komma att ta lång, lång tid – men jag har blivit så otroligt positivt överraskad av hur snabbt Surprise svarar på mitt sätt att jobba med henne. Det är otroligt givande att få jobba med en individ som ger så tydlig och direkt feedback. För varje dag som går märker jag hur hon mer och mer finner fotfäste, hittar tillbaks till den fantastiska individ som gömt sig bakom väggen av stress och oro. Symptomen har avtagit markant, vissa andra är spårlöst borta. Jag märker hur hon blir lugnare, andas och rör sig annorlunda – men framförallt har jag den senaste tiden sett en helt ny lyster i hennes blick. En lyster och en glädje som rör mig till tårar när jag tänker tillbaks på den där bilden jag tog på henne i Drevsjö, med de stora oroliga ögonen. Och den känslan är verkligen oslagbar. Jag är så oerhört stolt över henne, över de framsteg hon gör och hur hon släpper in mig så totalt utan att tveka. Det är så otroligt värdefullt att få uppleva med egna ögon.

Det är inte lätt alla gånger, att jobba med stressade och oroliga hundar. Att ta in omplaceringar, med bagage eller utan. Men det är oerhört lärorikt och givande. Hittills har jag aldrig varit med om ett tillfälle då det inte varit 100% värt jobbet, det ärliga försöket. Sen händer det ibland att det likväl inte slår väl ut i längden, att saker inte går som man önskat eller enligt plan. Att man inte finner varandra. Och så är livet. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland får strategier ändras och planer revideras. Men även en plan B kan visa sig bli bättre än man först hade anat.

Text: Nicole Fhors
 

Jag är relativt ung. 23 år gammal är egentligen ingen ålder, men jag länge känt mig äldre än vad jag är. Jag och min sambo flyttade till en egen lägenhet vid 17års ålder,  sen flyttade vi till huset vid 18 & just innan jag fyllde 19 köpte jag Bacardi. Jag har varit arbetslös sammanlagt 2 veckor sen jag tog examen 2014 & bor nu 6 mil från min hemstad.

Jag har valt att leva mitt liv helt och hållet kretsande runt mina hundar. Dom är det jag andas för, det jag tänker på mest och allt jag köper kan kopplas till hundarna. ''-åh har du köpt en ny bil?'' - ja en hundbuss! osv. Via hundarna så har jag träffat så många bekantskaper och vänner, men samtidigt tappat en del. Dom senare åren har några av mina äldre vänner bleknat bort, vilket jag är ledsen för. Ibland är det bara sånt som händer. När man väljer sina egna vägar, och skaffar sig egna intressen, så blir det ibland att man glider ifrån varandra.

Att ha en flock är något som kräver energi och närvaro men att skaffa hund har aldrig varit något jag ångrat att jag har gjort. Dom ger mig sån glädje och fyller mig med så mycket kärlek att jag lyser av lycka när jag är tillsammans med dom ❤ 

Jag vet att det inte är alla som förstår mitt liv och mina val, men det är så roligt när man har dom som gör det. Sen vill jag bara tillägga att draghundsägare och draghundssporten är helt otrolig. Det finns så många fina människor som jag lärt känna via det förenämnda vilket skänker mig sån glädje! Då vi delar samma intresse och har erfarenheter att dela med oss av är det inte konstigt att det är så mycket lättare att bli vänner.

Förlåt om detta blev ett lite konstigt inlägg, men jag blev tvungen att dela med mig av några tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu. Ha en underbar dag!