Jag har alltid varit den som gått min egen väg och aldrig varit rädd för nya utmaningar utan gjort det jag velat här i livet och följt mina drömmar. Ibland har man kanske varit lite väl spontan som cykelsemestern till Åland som jag och en kompis drog på med bara några timmars planering, men som visade sig bli en av den sommarens höjdpunkter. Eller när jag våren 2006 tog mitt pick och pack och flyttade till Sverige, med två månaders varsel, och jobbade som barnflicka i knappt ett år. Kommer ihåg att mamma inte var så jätteglad till en början men det var mest för hon trodde jag skulle lämna min häst jag hade hemma på gården, men självklart löste jag de och han fick den bästa fodervärden.

För 1 1/2 år sedan rasade hela min värld när min mamma oväntat gick bort, vi stod varandra väldigt nära och hon har varit mitt största fan och supporter. De fick mig att börja fundera mer på vad jag själv verkligen vill göra här i livet och vad som gör mig lycklig. Så när jag för snart ett år sedan sprang på en god vän i en mataffär här uppe i Kiruna och fick frågan om att börja jobba på en turistkennel dröjde mitt svar inte länge. Under sommaren blev jag lite tveksam på om jag verkligen hade gjort rätt val med tanke på att jag precis flyttat permanent till Sundsvall och att detta skulle betyda ytterligare en flytt till hösten. Men har man en gång sagt att man skall göra nåt så gör man de enligt mig.

Idag jobbar jag på en av Sveriges största turistkennel som chefs handler. Vi är kring en 20 anställda och mitt team består av fem personer. Har i huvudsak ansvar om hundarna men även de övriga utrymmen här på kenneln. Tre av de personerna som ingår i mitt team jobbar som handlers och sköter den dagliga tillsynen av hundarna, vattning, matning, bajsplockning och selar på och av hundarna etc. De två andra jobbar som transfers och skjutsar turisterna till och från kenneln plus att de fått ansvaret om stugorna och de andra utrymmen.

Till mina uppgifter hör i huvudsak planering av spannen inför alla turer. För att hålla koll på de ca.150 vuxna hundarna har jag ett Excel-dokument där jag dagligen skriver in distanserna hundarna springer, vilodagar, skador och när de löper. Har även hand om de skadade hundar och plåstrar om dem vid behov och behövs veterinärvård tar jag dem dit. Vi har även precis börjat köra in kennelns unghundar och valparna behöver sin tid.

Ingen dag är sig lik och det gillar jag men precis som med alla andra arbetsplatser så är det inte bara guld och gröna skogar. Det är ganska slitsamt med säsongsarbete då det blir rätt så intensivt. Själv har jag svårt att släppa kontrollen helt och speciellt planeringen av spannen, de har resulterat i att jag inte haft en helt ledig dag sedan jag började här i höstas men det är mitt eget val. Jag har med mig mina egna hundar och de bor på kenneln. I början av säsongen körde jag lite turer med dem och de var väldigt bra träning men allt närmare vi kom tävlingssäsongen ju mindre turistkörningar blev de, idag kör jag inga turister med dem utan tränar enbart på egenhand. Alla tre handlers har också med sina egna hundar men använder dem inte i jobbet medan några av de guider som jobbar här använder sina egna på de turer de kör.

Vi är ett bra gäng och vi har riktigt roligt ihop. Detta är verkligen en erfarenhet jag inte velat vara utan och jag ångrar inte mitt val, mycket jobb och slitsamt men det har gett mig så otroligt mycket och att få jobba med något man brinner för är rena drömmen även om man inte blir miljonär.

Nu kan jag bara prata av egen erfarenhet jag har från kenneln jag jobbar på och hur det går till här men lika många kennlar som de finns, så finns de lika många sätt att göra saker och ting på.

Från 2-spann kickbike till MD6, slutar det där?
Min första tävling var faktiskt 2-spann med kickbike. Eller rättare sagt jag gjorde två starter i Motionsklassen på skånedraget sista året det gick i Höör. Jag kommer ihåg hur nervös jag var, jag kände ingen och åkte ner helt själv. Eller ja Malin och Mathias som jag köpte både Zero och Maggie av var där, samt Jonas Nilsson som lyckades kränga på mig en kickbike någon vecka innan. Jag älskade stämningen på plats och jag fick snabbt hjälp av många personer som jag sedan lärde känna väldigt väl. Jag ångrar inte alls att jag tog modet till mig att åka ner fast jag var helt själv. 2-spann kickbike rullade på några tävlingar, det kom in lite cykel och löpning också. Men mesta delens barmark.

Min första tävling på skidor skulle komma i Sveg, men den blev inställd pga snöbrist, helgen efter var det PM i Orsa. Där lärde jag känna Malin, Johan och Jonas lite mera. Tyvärr gjorde jag illa knät så pass illa dagen innan när vi körde banan, att jag var tvungen att stryka mig. Så min första tävling vintertid kom faktiskt på Beaver Open i Norråker. Jag startade med två lånade hundar, Varga och Malva ( Ellen Nystedt) alltså 2 a-hundar på skidor. Det var under den resan jag lärde känna Malin väldigt bra. Där efter rullade det på. Jag hade fastnat för sporten och speciellt vintertid, tyvärr gifte det sig väldigt dåligt då jag bodde på det småländska höglandet där det regnar minst en gång om dagen.
Barmarken rullade på men jag visste att det var snön jag ville vara på.

Min första slädtävlingen var i Nornäs. Lånad släde och en lånad hund. Zero och Melwin älskade det och jag lika så. Det blev en till slädtävlingen med 2-spann innan jag beslutade mig för att det behövs flera hundar.

Förra året på SM-veckan i Piteå gjorde jag debut i 4-spann sprint. Det var hjärtat i halsgropen från start till mål. Vet inte ens om jag hann att andas. Efter det kunde jag konstatera att masstart är inte nått för varken mig eller hundarna.

Vi körde vidare med 4-spann på både Polarhundsmästerskapen och SM i gafsele, men jag tyckte ändå det kändes stressigt, jag ville njuta mer.

Sista slädtävlingen förra säsongen hade Rickard, Martin mfl lyckats lura mig att köra Beaver trap trail. Medeldistans på tre dagar. 40 km, 50 km och sista dagen 40 km. 6 hundar, släde och utrustning lånades in och jag älskade det redan när vi stod på parkeringen innan starten. Ingen stress och ingen panik. Men vist var jag lite nervös innan. Hade jag packat tillräckligt med snus i topp fickan på släden (6 dosor).

Hela tävlingen igenom njöt jag, förutom den lilla sträckan sista dagen då jag låg och draggade efter släden i ca 200 m innan släden sladdade in i ett träd och det tog stop. Jag trodde benet var brutet, jag låg där och tyckte synd om mig själv. Efter ett tag insåg jag att ingen jäkel fanns i närheten så det var bara att försöka trassla ut ben, armar, piggbroms och ankare, hundarna stod redo att dra iväg redan innan jag trodde jag hade dött. Men jo, redan innan det och efter hade jag bestämt mig, det är längre distanser jag vill köra. MD (medeldistans) med max 6 hundar passar mig bra.. Nu ett år senare så har jag kört en till MD tävling och två till på gång. Nu surrar tankarna, räcker det med MD eller ska jag prova på LD (långdistans)? Hur som helst så får jag ta en funderare efter säsongen och se vad som händer. En sak är klar, fler hundar behövs och det är på gång. Två valpkullar kommer till sommaren/ hösten

För vems skull?
 
En sak som vi människor verkar ha svårt för är den fantastiska ACCEPTANSEN. Seriöst, det gör mig G A L E N. Let's face it, det finns hundratals olika raser, framavlade för olika syften, och HUR underbart är det egentligen inte att vi som människa kan se utöver våra egna behov och intressen, gå ut genom dörren och köpa oss den hund som passar oss och det vi vill göra? Det är jag evigt tacksam för. Det som däremot händer sen är att det vi får i handen är en individ, som är precis som när vi träffar nya av vår egna sort, finns det inte alltid en kemi eller ett behov som passar det vi har, och med människor emellan är det ofta ganska enkelt att då gå skilda vägar, men när det kommer till en hund ska det helt plöstligt vara en oerhört "hemsk" sak att göra - att gå skilda vägar.
 
(detta är i förutsättning att du verkligen givit hunden och dig själv en ärlig chans)
 
Visst, du har ett ansvar över en hund på ett annat sätt än du har med en främmande människa men gör då det bästa av det ansvaret och TA det. 

Jag vet vänner och ovänner som skaffar sig hund efter hund efter hund och ett ägg hade ju fattat att det uppenbarligen finns en anledning till det(utöver att det skulle vara en "kul grej" att byta hundar som underkläder) vilket jag är säker på att personen i fråga är medveten om själv, MEN, att köpa hund efter hund(och alla individer med sitt behov) och vägra göra dig av med hunden/hundarna som inte håller måttet däremot, det kan göra mig upprörd.
 
Saken jag vill komma fram till är att alla skaffar vi hundar utifrån vad vi själva har för behov och mål. Skaffar du en jakthund för jakt och hunden inte har tillräckligt mycket i sig, VARFÖR ska du då envisas med att ha kvar hunden, om enda anledningen till att du skaffade hunden var till jakt? Ja, vi älskar våra hundar, vissa mer än andra MEN det är fortfarande ett djur, öppna ögonen och se det för vad det är.
 
Det finns exempel åt alla olika håll, vi säger att du älskar utställning men din hund blev inte fin nog? Du sökte en sällskapshund men den hade för mycket i sig som gör att oönskade(kanske även farliga) beteenden utvecklas och det funkar inte i din familj med 4 barn? kanske skaffade du en brukshund för hårt arbete och hunden visar sig stå med klåda, allergier och pålagringar - jag lovar dig, att det finns ett bättre hem för den hunden än att hamna i bakgrunden på den nya hunden du köper som faktiskt HÅLLER för det arbetet du kräver av hunden.
Det kan även vara att hunden är en jävligt bra hund för det du vill ha, men nu råkar det vara så att er kemi finns inte och om då hunden står inne med stor potential att bli något - är det inte det bästa du kan göra då att sälja hunden till en person som faktiskt kan förvalta den potentialen? Eller en person som hunden trivs med?
 
NEJ, du är INTE en dålig hundägare för att du ser att just den här hunden passade inte det jag ville göra, eller den funkar inte tillsammans med mig, du är DÄREMOT en dålig hundägare om du sätter både dig själv och hunden i en livssituation ni båda vantrivs i.
 
Jag vill också tillägga att visst finns det hundar som trivs som fisken i vattnet att få chilla i bakgrunden, följa med på långpromenader och bara vara men det finns även dom som hade behövt mer än vad man själv kan ge, just där just då, och det är dom hundarn jag relaterar till.
 
Jag uppmanar folk med "hundar i bakgrunden" att ta sig en funderare, titta på sin hund och fråga sig själv; För vems skull sitter du där du sitter? Är det rädslan för att vara en "dålig hundägare" om en omplacering sker? Eller stoltheten av att se någon annan förvalta hunden på ett sätt som inte jag själv kan?
 
VA INTE EGOISTISK, precis som med alla förbannade människor som ska envisas med att operera och hålla en halvt död hund levande för sakens skull(vi snackar rullstolar, ett ben, rejäla skador som gör att hunden inte kommer kunna leva det liv den hade behövt). DET är egoistiskt.
 
OBS!
Missförstå mig rätt, omplacerar du 10 hundar efter varandra kanske man bör se över vad det riktiga problemet är(vilket kanske i det här fallet är du själv). Hehe.

VALPSKOLA FÖR BLIVANDE DRAGHUND – steg ett
 
Som jag nämnde i mitt förra gästinlägg så har vi sedan dess fått tillökning i vår lilla flock; Team Israelsson Sally. En framåt och social liten tik som i skrivande stund är dryga tolv veckor gammal. En tik med mycket spännande linjer som jag tror mycket på inför framtiden som draghund.

Såhär den första tiden med valp hemma är det självklart att fokus ligger på att lära känna varandra, bygga relation och att få tid att landa i allt det nya. Det handlar ju egentligen inte bara om valpen och oss tvåbenta, utan även om de andra hundarna som finns i flocken och som nu behöver anpassa sig till en liten nykomling. Hundar som också de ska få en chans att bygga en god relation med nykomlingen, som kan ligga till grund för en välmående flock.

Trots att det är en mycket lugn vardag vi just har nu med Sally, där fokus inte ligger på direkt träning, så är det givetvis ändå mycket vardagsnyttigt som smygs in, sakta men säkert. Små, små saker för ögonblicket, men som längre fram tenderar att bli viktiga och ganska behändiga när man ska växa upp till en arbetande draghund. Det finns särskilt två saker jag börjar med i princip direkt när jag får hem min valp/unghund och blivande dragkamrat; hantering och inlärning av riktningskommandon.

A) HANTERING

För en draghund, särskilt om man har siktet på tävling, är det många situationer som innebär regelbunden hantering. Det är tassvård (sockning, kloklippning och eventuell vård av nötta/skadade tassar), det är massage och stretching, det är selning… Många är också de hanteringssituationer då våra draghundar sitter fastspända i spannet vid tillfällen som kan innebära hög stress och som de dessutom inte kan fly (starter och lintrassel till exempel). För de som väljer att tävla kommer det dyka upp besiktningar, veterinärbesök, eventuella handlers som ska kunna hjälpa till… Ja, det underlättar helt klart för alla parter om draghunden är bekväm och van vid att bli hanterad.

När jag tränar hantering med mina hundar så förhåller jag mig alltid till principer som går i linje med min etiska värdegrund kring djurhållning. Mina tillvägagångsätt grundar sig på en mycket genuin vilja att stärka relationen till individerna, bygga ett starkt ömsesidigt förtroende och att vara medveten om det faktum att jag har ett ansvar gentemot min fyrbenta vän. För mig är det oerhört viktigt att inte begå övergrepp på det förtroendet eller glömma mitt ansvar! Just därför individanpassar jag ofta träningen utefter de potentiellt olika behov hundarna har och jag försöker i så stor mån det är möjligt att vara lyhörd för deras signaler. Det handlar om att skapa en känsla, en trygghet i de situationer som många gånger kan upplevas hotfulla för hunden. Visst kan det innebära att allting tar längre tid, men jag tror starkt på att jag vinner i längden på att vara noga med att inte tumma på mina principer.

Med en liten valp som Sally är det egentligen inte så svårt. Hon har ännu inte hunnit skaffa sig några stora dåliga erfarenheter eller känslor av obehag vad gäller hanteringssituationer. Just det, den positiva känslan, nyfikenheten och tryggheten, gäller det att ta vara på! Mitt mål är att hon aldrig (eller åtminstone så lite som möjligt) ska hinna bilda en negativ uppfattning kring sådant som klotänger, veterinärbesök, kroppsvisiteringar eller för den skull människohänder. Händer ska vara mjuka, mysiga och trevliga. Att pilla, klämma och känna ska vara fullt normalt och att bli hanterad ska inte skapa en enorm stress i kroppen.

Det mesta utav ovanstående saker går faktiskt att leka eller mysa fram med valpen – och det är just vad vi dagligen gör. Det är för Sally fullt normalt att jag pillar i munnen, på tassar och i öron när vi ligger och myser i soffan. Liksom jag varje dag ser till att hon med jämna mellanrum blir lyft, buren och får vila i min famn när hon söker kontakt. Vi leker nästan dagligen veterinär eller utställning – om så bara för en minut – där vi övar på tandvisning, undersökning av kroppen och att vara stilla och lugn. Ibland tar vi hjälp av eventuellt besök som får vara ”veterinär”. Det är en kravlös och mysig stund för oss båda där jag aldrig tvingar henne in i någonting utan att hon är med på det. I mina ögon är det nämligen viktigt att hunden får behålla en känsla av kontroll, vilket jag upplever att den gör om den lär sig lita på att jag kommer vara lyhörd för dess signaler. Jag upplever att det är oerhört stärkande för förtroendet oss emellan. Nu är just Sally en väldigt trygg liten tik som tar allting med ro och tycker det mesta är spännande, vilket givetvis underlättar, men har man en hund med stor integritet blir det här extra viktigt om man vill skapa trygghet.

A)     INLÄRNING AV RIKTNINGSKOMMANDON

Inlärningen av riktningskommandon börjar faktiskt i samma sekund som hunden – valp eller inte – flyttar hem till oss. Kanske kan det tyckas att det är onödigt tidigt att börja nöta kommandon med en veckogammal valp, men jag skulle vilja påstå att ju tidigare desto bättre. På så vis lägger jag en tidig grund och valpen börjar utveckla en ordförståelse som kommer att vara till stor nytta den dagen det vankas inkörning.

Har man många hundar och förmånen att kunna sätta in sin gröna unghund i ett spann med rutinerade hundar, ja då kanske man väljer att vänta, men har man inte det alternativet så är det väldigt skönt att unghunden förstår kommandon redan innan den första gången ska arbeta i sele. Jag tycker jag vinner mycket på det.

 Att lära in kommandon för sådant som höger och vänster är någonting som sker naturligt hemma hos oss. Jag pratar mycket och ofta med mina hundar, både när vi är hemma och ute. Säger jag något tillräckligt många gånger i en viss given situation, ja då kommer hunden förr eller senare förknippa det jag säger med situationen. Det vet vi vid det här laget – betingning i sin enklaste form. Och det är just precis det som sker när hundarna börjar lära sig kommandon!

Mina hundar börjar höra ordet vänster varje gång vi svänger åt vänster från deras första lilla promenad med mig. Likadant fungerar det med höger, höger sida, vänster sida, stanna, passera och vänd om. Eller vad det nu kan vara för kommandon jag vill använda. Till en början följer de givetvis bara efter, mig eller de andra hundarna, men med tiden skapar de en förståelse.

Sally är i skrivande stund 12 veckor gammal och har nu lärt sig sina första riktningskommandon så pass att hon tar dom utan hjälp. För några dagar sedan bevittnade jag hur hon för första gången på egen tass tog höger- och vänsterkommandon med självklarhet. Jag blev först förvånad och tänkte att det nog var en slump, så givetvis bestämde jag mig för att testa henne – medan jag filmade – och tro sjutton att hon fortsatte plocka kommandon som om det var fullt naturligt för en 12 veckor gammal valp. Kanske är det bara jag – men är inte det häftigt så säg?!

Den lilla draghunden
De flesta förknippar mig med mina stora, svarta, skäggiga hundar som jag oftast ses swischa fram tillsammans med på träning och tävling men i flocken finns även två betydligt mindre hundar. Reaktionen när jag berättar att även dem är med och tävlar brukar vara - men de där två kan väl inte dra?! Jo då, det kan de.

Nikki och Neo är två små glädjespridare som med sina ständigt viftande turbosvansar ser till att vardagen blir lite roligare, för det går helt enkelt inte att vara på dåligt humör när man har spaniels! Nikki är en rätt liten springerspaniel tik som är född i februari 2013 och Neo är en cockerspaniel pojk född i januari 2009, båda är av jakttyp vilket gör att de kanske inte riktigt ser ut som de flesta är vana att se springerspaniel och cockerspaniel.
Med sina 43 respektive 38 cm i mankhöjd så är det inga stora hundar men visst går detutmärkt att köra drag med dem!

Jag kör mina spaniels tillsammans med mina riesens i samma spann, och därmed får de små hundarna samma träning som de stora. Den enda gången jag delar upp dem är när jag ska köra riktigt snabba pass, då får cockern Neo springa lös eftersom han inte riktigt har den där toppfarten som Nikki och mina riesenpojkar har. Det som skiljer sig i utrustningsväg när det kommer till mina små hundar är att de exempelvis behöver en kortare nacklina och mjukare expander än de stora hundar. Jag upplever även att de är lite känsligare för vad man använder för krokar att fästa i selen. I synnerhet Neo blev väldigt irriterad över att ha en, för honom, stor pistolhake hängandes efter sig så den byttes ut till en så kallad eskimåkula vilken väger nästan inget alls och då försvann irritationen från Neos sida. När det gäller selar så kan det vara svårt att hitta någon i standardstorlek som passar och därför kan man behöva måttbeställa. De flesta tillverkare måttsyr selar och det brukar inte vara dyrare än en sele i standardstorlek. Ett tips om man känner sig lite osäker på hur man ska mäta är att åka till tillverkaren och låta denne mäta hunden. Flertalet som syr selar är själva aktiva inom draghundsporten och om man inte har möjlighet att åka till tillverkaren så kan man alltid fråga om denne ska på någon tävling och då kan tänka sig att mäta hunden så att måtten blir rätt.

Riesenschnauzer, cockerspaniel och springerspaniel tävlar i samma grupp, dvs grupp B, och storlekskillnaden gör att man kanske inte riktigt kan ha samma förväntningar på en cockerspaniel som man har på en riesenschnauzer ute på tävlingsbanorna. Det är lite skillnad på trycket i linan när man har två hundar framför sig som tillsammans väger 30 kg jämfört att ha två hundar som väger 30 kg vardera, man får helt enkelt jobba lite mer själv när man kör mindre hundar.

Förutom att spanielsarna har tävlats i spann med mina riesens så har jag även tävlat med dem själva. Neo har tävlat i linlöpning och linkörning medan Nikki har testat på att dra mig på cykel, någon verkligen innebar att jag fick jobba betydligt mer själv än vad jag är van vid då jag annars har en stor, stark riesenhane framför mig. Men jag har även kört ett par lopp i klassen scooter 2-spann där spanielsarna visat att de faktiskt kan gå riktigt bra, framförallt på flacka banor där det inte behövs så mycket råstyrka som på riktigt kuperade
banor. De har ett par vinster på lokala tävlingar samt ett brons från SM i barmarksdrag 2014. Förutom spaniels så syns andra mindre raser på tävling, pumi, tax, små bordercollies, tysk jaktterrier och dvärgpinscher är några som visat att det går utmärkt att köra med draghundar av modell mindre. Så om du har en lite mindre hund och funderar på om den verkligen kan dra - testa! Troligtvis så kommer ni att älska det båda två. Men var försiktigt, draghundsporten är sjukt beroendeframkallande ;)

Så, hur gör jag då?

Senast skrev jag om ledarskap, tack för alla feedback på inlägget.
Här är träningen i full gång, vi har haft en bra vinter så här långt i Kiruna, och målet är inställt på Norway Trail vecka 10, vilket vi ser fram emot.
Solen är tillbaka och nu väntar också en underbar vårvinter.

Det är så lätt att vi bara ser felen som våra hundar gör, speciellt när vi har valpar, men även de vuxna, vi tar lite för givet att de ska sköta sig, och när de gör fel, så får de minsann veta det. Visst, är mina hundar på väg att sno mat från bordet, jaga efter något m.m så får de också veta att det är inte okej, men det är regler som ska följas.
Om jag bara ser dessa beteenden som jag inte vill ha, och endast då reagerar, så betyder det att mina hundar endast får min uppmärksamhet (även om det är en arg matte) när de gör fel!
Om vi tänker så här.. vi vill att hunden ska ligga på bädden när vi gör middag, vi säger till hunden ”gå på bädden” (Den kan det sen innan så klart) och vi börjar med maten.. hunden kliver upp, vi ryter, ”gå på bädden” varpå hunden knallar till bädden och lägger sig.. och så fortsätter det hela tiden medan du gör middag, Hunden hinner kliva upp 5-6 gånger under denna tiden..
Hunden vill ha våran uppmärksamhet, och det får den bara när den kliver upp..
Istället kan vi säga till hunden att gå på bädden, klappa om den för att den gjorde det, och gå dit ibland och berömma hunden för att den ligger på bädden, inte alls svårt, och faktiskt mycket roligare och trevligare!

Så försöker jag tänka i det mesta. Funderar ut vilka beteenden jag kan se som ett problem (det är enormt olika från person till person) När jag vet vilka beteenden jag inte vill ha, så funderar jag ut motsatsen till problemet, och jobbar med det beteendet i stället. Vill jag inte att hunden ska hoppa, så får den uppmärksamhet när den står med alla tassar i marken, vill jag inte att hunden ska skälla, får den uppmärksamhet när den är tyst..
Nå, det låter enormt enkelt, men det är inte det, det svåraste är att ändra vårat tankesätt!

Så, TITTA EFTER BETEENDEN DU VILL HA!
- Kontakt, om hunden tittar på dig, se det, säg ”hej” tillbaks, och hunden lär sig att kontakt är roligt! Så när ni är ute och promenerar, tittar hunden upp på dig, bli glad!
- När jag är ute med mina hundar, så får de jättemycket beröm för att komma emot mig, alltså söka sig mot mig frivilligt, det gör våra hundar hela tiden, och det är viktigt att vi ser det, och att hunden märker att vi ser det!
- Tigger, en hund som tigger är det bästa som finns, och då menar jag inte vid matbordet, men ex. i vardagen när de springer runt oss, när de tittar på oss så där frågande, se till att de får något för det! För, tigger våran hund, betyder det att jag har något hunden vill ha, och jag kan få den att utföra något för det!
- Det finns massor med beteenden våra hundar bjuder på i vardagen, som vi vill ha, men vi ser de inte, eller tar de för givet, vilket gör att hunden gör andra beteenden den får mer utav att göra! Titta på era hundar, vad ser ni?

SPENDERA TID MED ERA HUNDAR!

- Det spelar ingen roll om det är på promenaden eller i rastgården, se den tiden ni spenderar med era hundar som kvalitetstid!!
Gör inte annat, som att prata i telefonen m.m, låt hunden känna att det här är eran tid, och att ni gör roliga saker tillsammans, det kan vara att ni stannar upp och kör lite balansträning, eller letar godis, brottas eller något annat.  Men det är eran tid, och där kan ni göra massor med relationen.

Ni får gärna höra av er om ni har funderingar kring mitt inlägg, spelar ingen roll om ni håller med eller inte, alltid roligt med diskussioner!
Ha det gott i spåren!

Nu Är vi mitt i högsäsong och dagarna flyger fram. I Skrivande stund befinner sig våra race hundar i Nord Norge och kör ett väldigt fint löp, Bergebylöpet 2 klasser 350 ( 8 hundar ) och 650 ( öppen klass )
Vår guide Fabio från Italien som jobbat åt Kiruna sleddog Tours i 6 år körde imorse in på en super fin 7 plats med alla hundar i mål i 350 klassen dvs 350 km
och betyget Excellent från Veterinär teamet. Något som för oss är det allra viktigaste ta hand om hundarna på absolut bästa sätt på deras villkor
Hundsport och kanske speciellt lång distans för mig är Världsmästerskap i att ta hand om hundarna på bästa sätt! Vilket är oerhört utvecklande och framförallt att man lär sig nytt och är ödmjuk för nya influenser.
Fabio som körde tävlingen nu har hjälpt med träning i vinter och jag låter de guider som vill köra tävlingar få chansen för att utveckla sig själva och lära sig nya saker. Det är på tävling som man får det absoluta bästa chansen att se det man behöver

Samarbete med träning för att få livs cyckeln att snurra med eget företag 5 barn och en satsning på lång distans är en viktig del i allt och jag är så glad att ha dessa människor omkring mig. Jag lovar inget är omöjligt sätt mål och följ din inre känsla vad du vill uppnå i ditt liv ....

Vi kör ca 4-5 tävlingar varje år förutom iditarod som jag åker över till nästa lördag då jag flyger med hundarna till Anchorage och förbereder för tävlingen och packar food drops, ca 1200 kilo. Detta skickar jag ut med flyg.
Eftersom det är 4:e året jag kör så har jag fått en del rutin på flyg , packing och själva tävlingen något som jag mer än gärna delar med mig av :)

Jag kommer i år att bo hos en god vän Lidwood fiedler utanför Willow han har kört 17 iditarod och är en väldigt bra vän till mig. Jag älskar denna sport och dess sammanhållning, man hjälper varandra och man är välkommen till varandra. Allt detta har jag fått uppleva på ett fantastiskt sätt under mina äventyr Med mina Hundar

Spannet som jag tagit ut är en bra mix av 2-3 äldre ledar hundar och 3-4 åringar. Vi har ca 500 mil i träning på dessa innan start och i år har vi haft noll skador hittills på tävlings spannet mycket beroende på tur och den bästa maten till våra hundar och den dagliga skötseln av de.

Nästa gång jag skriver är samma dag som mitt äventyr startar i Alaska www.iditarod.com
Hoppas ni följer med mig på resan och supportar svensken Over There !!

Happy Trails

Matte

Mitt och Yxas första SM i Timrå 2016

Förra blogginlägget handlade om mina förberedelser inför vårt första SM. Nu kommer jag berätta om vår upplevelse hur det var att delta på ett barmarksdags SM.

Först vill jag säga att det är bland det häftigaste jag varit med om! Jag är så glad att vi tog oss dit och att vi genomförde en grym prestation med våra förutsättningar. Jag tar med mig många lärdomar och ny erfarenhet. Jag längtar redan till SM 2017 och har bokat in datumen i kalendern och tränar hårt för att ta oss dit igen. Men det blir det mer om sen.

Vi kom upp på fredagen och deltog på samling och banvandring och så var det tävling lördag och söndag. Under banvandringen möttes jag av min första chock. Terrängen är helt annorlunda än den vi har hemma hos oss. Visst har jag backtränat men dessa backar som banan bestod av var i en helt annan dimension! Jag sänkte här mina mål. Jag hade innan
tävlingen viskat till mig själv om att ha som mål att gå i mål på 15 min fast jag till alla andra sa 20 min för att ha en realistisk tid. Drömmålet var att ligga nära topp 10! Men efter att ha sett och gått i backarna så kände jag att om vi ens tar oss runt banan så är jag mer än nöjd!

För att ta allt lite mer från början så var jag med i en trafikolycka 2010 och har redan dess gått med mycket smärta och felbelastning. Jag har haft det riktigt kämpigt att kunna röra på mig som jag vill om jag ens har kunnat göra det över huvud taget vissa dagar. Men jag tog iaf hjälp av en duktig PT för att börja lägga upp min träning så jag skulle hålla i vardagen men självklart ha SM med som delmål. Träningen startade i augusti så verkligen i senaste laget. För det krävs väldigt mycket av mig som förare om vi ska ta oss runt banan, det räcker inte
att ha en vältränad duktig hund.

Nu var vi äntligen här och vi hade den träning med oss vi hade lyckas hinna med under hösten. Nu var det upp till bevis och se om vi skulle klara detta.

Tävlingsdag 1
Vi gick ut starkt men ändå spara på energin så vi kan orka oss genom hela banan på 4,8km. Redan i första lilla backen kände jag att det var tungt. Andra backen var riktigt tung och jag fick hoppa av cykeln och springa upp. Jag tappade farten och kraften i alla backarna. Det som fick mig att fortsätta är mitt enorma driv och en vilja av stål! Kroppen skrek redan långt innan vi ens tagit oss genom halva banan! Varje gång tankarna kom ”jag pallar inte, jag kommer inte orka” så tittade jag på Yxa som drar för kung och fosterland, då fick jag extra glöd. Hon får kämpa och dra desto mer om jag blir svajig. Vi är ett team och jag får stryka av att se henne jobba. Dessutom så taggade jag till med att sporra mig ”jag fixar det här! Vi ska ta oss i mål oavsett vad!”. Jag började istället tänka på allt som kan hjälpa oss. Jag tänkte på andningen, hur musklerna jobbade i kroppen, inte smärtan utan vart kraften fanns.

Äntligen kom en av de få nedförsbackarna som fanns på banan, en brant backe i en sväng. Tyvärr hände något väldigt tråkigt för oss här. Det blev en omkörning varpå den andra hunden griper tag om Yxas halsskinn och drar henne till marken. Jag går omkull med cykeln och där ligger vi på marken. Jag kollar Yxa och ser att hon ser oskadd ut och vill fortsätta jobba. Linan hade virat in sig och fastnat i skivbromsarna så det var inte bara att resa oss och fortsätta. Den andra föraren stannade och hjälpte oss. Vi höll på en bra bit över en minut innan vi tillslut fick loss min lina. Eftersom Yxa verkade ok så valde jag att fortsätta tävla.

Nu var vi i en svacka med många följande uppförsbackar. Vi hade inte med oss någon fart eller styrka efter att vi gick omkull. Nu var det VILJA! Det gick inte fort, det kändes som jag rörde mig i en trögflytande sörja utan att komma någonstans. Yxa köttade på hela tiden. För henne fanns det bara en sak – FRAMÅT! Hon hade spänd lina och kämpade hårt oavsett vilken fart vi höll. När vi hade tagit oss igenom Saxbacken, ja jag lägger den värsta backens namn på minnet, svårt att glömma! Så var det äntligen lite nedförs och vi hade tagit oss mer än halvvägs. Nu Började känslor om lättnad komma och det gav mig mer styrka att köra på hårdare och snabbare.

Hela banan avslutades med en lång härlig nedförs och sedan en raksträcka på upploppet. Att höra våra namn i högtalarna om att vi var på väg mot mål var en så härlig känsla! Vi orkade spurta och till och med köra om ett ekipage innan mållinjen.

Yxa var så strak från start till mål. Hon hade tryck i linan hela banan och sackade aldrig på den. Vilken kämpe hon är! Jag är så imponerad av min hund. Känslan när man kommer i mål så trött att man knappt kan andas, den känslan är så härlig! Jag kunde inte prata, jag kunde knappt stå på benen men den kärleken jag känner för min hund, den är obeskrivlig. Att köra ett hårt lopp stärker verkligen banden mellan oss, vi är ett team, vi älskar varandra och vi litar blint på varandra.

Vi klarade det! Vi tog oss i mål! Vi genomförde den tuffaste terräng vi någons har kört. Bonus är att tiden var 16:26 min. WOW! Trots incidenten där vi tappade en bra bit över en minut så var vi inte långt ifrån mitt drömmål på 15 min. Drömmålet jag hade innan jag visste hur banan såg ut. SÅ härligt att få kvitto på att vi presterade grymt bra under press!

Nu var vi klara med dag 1 och det var bara kvar att slappa, njuta och spara på krafterna till nästa tävlingsdag. Jag var mer än nöjd!

Tävlingsdag 2
Jag ägnade tankarna hela kvällen till att analysera hur vi jobbade genom banan första dagen. Vart hade vi våra svagheter och våra styrkor. Backarna var ju helt klart vår största svaghet. Så jag tänkte mycket på hur jag hade jobbat med tekniken inför och i backarna och la en ny plan på hur jag skulle kunna behålla rörelseenergin hela backarna utan att behöva gå av cykeln. Jag skulle öka tidigare och ställa mig upp och cykla mycket tidigare innan vi började tappa fart. Min plan funkade! Alla backarna utan saxbacken orkade jag cykla hela vägen upp utan att kliva av. I mördarbacken så kom jag en bra bit längre än dag ett. Så galet nöjd och så värt att analysera och planera till dag två. Dag två tog vi oss i mål på 15:09 min vilket var en klar förbättring från dag ett. Nu var vi ensamma hela loppet och stötte inte på ett enda ekipage längs banan. Det var vi två, banan och skogen.

Vi kände oss verkligen starka dag två. Känslan att ta oss igenom för oss helt nya utmaningar och göra det bättre än förväntat, att kunna prestera bättre dag två den känslan är svår att beskriva. Det var så mycket glädje, styrka och framför allt så mycket kärlek till min älskade lilla Yxa.

Vi klarade av att placera oss på en 12:e plats så kan inte vara med än nöjd. Jag är glad att vi tog oss hit och att vi genomförde! Blodad tand helt klart och det är sikte på SM nästa år igen så hoppas verkligen vi tar oss dit. Träningen är i gasen och planering för att vi ska bli starkare och snabbare!

Jag har älskat drag länge men nu ÄLSKAR jag att tävla drag också!