Det var, vad jag trodde var en tidig eftermiddag, Juni 2015 och jag var arg, trött och hade ont överallt men mest av allt var jag arg. Jag hade cyklat hela natten för att komma i mål på Vätternrundan och på så vis även klara av den sista etappen på min Svenska Klassiker. Under hela loppet hade jag bara ett mål, att klara av de 300 km under 15 h, för då skulle det finnas tid att åka förbi och titta på valpen på vägen hem.

Men det var så jobbigt att cykla, mina ben svarade inte när jag tvingade dem att ta i och det kändes som luften aldrig orkade sig fram till lungorna, därför var jag så arg när jag kom i mål, helt övertygad om att det tagit betydligt mer än 15 h att cykla. Jag brydde mig inte om grattis ropen och kramarna som väntade vid målet, besviken satte jag mig i bilen och startade telefonen, såklart hade klockan stannat. När bilen startade såg jag att även den klockan gick fel. Jag lyckades pressa ned tillräckligt med luft i lungorna för att hest fråga vad klockan egentligen var och förberedde mig på att klockan var närmare 16 tiden.
Klockan var inte ens 11. Och då hade jag dessutom varit i mål ett tag, jag insåg att jag cyklat flera timmar snabbare än beräknat och förstod att vi skulle gott och väl hinna och träffa valpen.

”Jag söker en aktiv hund som orkar hänga med på allt vi hittar på” Svarade jag när uppfödaren frågade mig vad jag sökte för hund. Som fysioterapeutstudent, träning som största intresse och ändå energi så det spritter i benen kändes en Border Collie som det självklara valet när vi skulle skaffa hund, och denna valp på 5 veckor var precis vad jag och min sambo letade efter; pigg och glad, men tog man upp han i famnen satt han lugnt kvar och njöt.

Några veckor senare hämtade vi hem vår älskade Gustur, och märkte ganska snart att hundlivet skulle bli betydligt lättare om vi flyttade från vår lilla lägenhet i Stockholm till ett hus med tomt i en förort. Sagt och gjort flyttade vi närmare naturen och införskaffade dessutom MTB cyklar. Gustur växte och eftersom jag arbetade som Leg. Fysioterapeut/Sjukgymnast på Specialist Djursjukhuset Strömsholm fick vi bästa möjliga start att bygga upp hans styrka på ett skonsamt sätt. Själv arbetar jag även extra på Försvarsmaktens Hundtjänsteenhet och hade alltid springglada hundar att träna med, både med löpning och cykel.

Hösten 2016 kunde vi äntligen börja träna och tävla med Gustur, och som han älskar det, för honom (och mig) är det livet att springa fram så fort man bara kan i vacker natur. Vi hann med 4 tävlingar denna säsong som slutade i 2 vinster och 2 andra platser. Hemma har både jag och min sambo börjat cykelträna med Gustur, fort går det och vi hoppas kunna starta även cykel klasser nästa år samt fortsätta med canicrossen.

Jag kommer gästblogga i slutet på varje månad och hoppas kunna dela med mig av våra träningar och tävlingar. Nästa gång kommer jag ge mina tankar och funderingar kring en fråga jag får ofta; "När kan jag börja träna min hund"

Tills dess, Gott Nytt År!
 

Det hela började för ca 4 år sedan för min del. Jag och min dåvarande sambo sökte efter en hund, jag ville ha en tax men så blev det inte. Vi hittade en röd husky hanne med blåa ögon på blocket och fastnade direkt. Vi läste på mycket om rasen innan vi kontaktade de dåvarande ägarna. Vi läste oss till att rasen är krävande och behöver motion i massor, vilket vi kände att vi kunde ge hunden. Kort där efter åkte vi ner och hälsade på för att träffa denna vackra varelse. Malin och Mathias berättade mer om rasen och om Zero. Vi tackade för oss och åkte hem för att fundera över allt. Men inte långt där efter hade vi hämtat hem vår älskade hund, Zero. 

När man kommer till ett beslut om att skaffa hund, så var inte egoistisk och ta en hund för hur vacker eller söt den är, läs på om rasen och tänk noga igenom vad den ska användas till. Välj en ras/ hund som passar efter era behov. Tänk på att om du tar en valp så krävs det mycket mer tid och kunskap skulle jag säga, där av att alla mina hundar utom Edda är omplacerade hundar då jag känt att jag inte haft den kunskapen om valpar innan. Väljer du en vuxen hund, så be om prövotid. Då har ni chansen att känna på om det känns rätt innan ni bestämmer er. 

Ett år efter Zeros ankomst till oss så utökade vi flocken med ytterligare en husky. En äldre tik vid namn Maggie. Det var nu vi blev mer medvetna om träning och hur dessa fantastiska djur taggar varandra för att göra det dom älskar, nämligen dra. Maggie kom från samma ställe som Zero. En dag hörde de av sig och berättade att det var en barmarkstävling i närheten. Tyvärr visste jag fortfarande inte vad draget var, så jag lånade ut båda hundarna så Malin kunde tävla. Det var den första tävlingen jag var på men också första gången jag fick se hur mycket hundarna älskade detta med drag. Hundarna skällde och yla av lycka, de hoppade och slet för att få springa. Det var så roligt att se.
Jag var såld, det var det här jag ville göra. Se hur lyckliga hundarna var när de fick dra. Kort därefter var en kickbike inköpt och vi var påväg ner till vår första tävling i Höör. 
På den vägen är började det för mig och jag ångrar inte en sekund att jag blev fast i sporten.

Råd till dig som är nybörjare, fråga. Vi alla har varit nybörjare någon gång så vi vet. Jag har fått så otroligt mycket hjälp från så många inom sporten. Första tävlingen åkte jag ner helt själv med hundarna, men jag var aldrig själv. Folk kom och presenterade sig och hjälpte till utan problem. Alla är alltid hjälpsamma och frågar man så får man inte bara ett svar utan flera. Än så länge under mina 4 år inom sporten så har jag aldrig fått ett nej eller någon som vägrat svara på mina frågor. Så fråga på om inte annat läs på. Med hjälp av Facebook, Instagram mm så kan du komma i kontakt med många olika förare som glädjande kommer försöka hjälpa dig på bästa sätt. Så var inte rädd, det finns inga dumma frågor.

Vill du veta mer om Linda Lindqvist & Emzyhusky Racing

Naturliga urvalet med en touch av justering

Vi går framåt hela tiden, vi människor utvecklas, vi upptäcker ständigt nya saker och utvecklingen går verkligen framåt. Detta är fantastiskt, men jag kan inte låta bli att bli smått skrämd av det på samma gång. Snart kan vi bekämpa cancern PÅ RIKTIGT - HUR bra är inte det!? Men... det naturliga urvalet, ja det existerar i princip inte längre. Det är inte längre "starkast överlever", snarare "rikast överlever".

Missförstå mig rätt, - jag är evigt tacksam att Galenos och Da vinci sprättade upp döda kroppar & namngav alla kroppens organ för hade det inte varit för honom så hade vi antagligen inte kommit så långt inom medicin som vi faktiskt har. Men helt ärligt, vi kan byta ut ett HJÄRTA, kroppens avgörande organ, till en "låtsashjärta" ifall det behövs? Jag vet inte om jag kanske är ensam med att faktiskt reagera så starkt på hur sjuuuukt det är. För att inte tala om dålig syn - linser/glasögon, dålig hörsel - hörselapparat, dåliga knän - byt ut dom, blivit av med ett ben - ja då sätter vi in ett nytt! Detta är bara några få saker av så himla mycket vi gör idag med våra egentligen inte hållbara kroppar. Hade det varit för många många år sen så tråkigt men sant - man hade rykt med huvudet först. För vem sätter ner foten när man pissat dubbelstäck på graviditetstestet och säger "nehedu, detta går inte! Jag har nämligen allergier och detta vill vi inte föra vidare!", nej, inte så många va... På ett personligt plan är jag givetvis fantastiskt tacksam att dessa möjligheter finns, men utöver det tycker jag det är åt helvete. Vi blir inte friskare med åren/utvecklingen, vi kommer bara på nya saker/sätt att hantera de sjuka med. 

Hundar är som de flesta vet, domesticerade vargar. Vi har alltså ännu en gång plockat bort det naturliga urvalet, där inte längre starkast överlever utan den som VI tycker faller oss i smaken gör. Korsat & kokat ihop något vi själva vill ha av, på olika plan. De ska se ut på ett visst sätt, vara på ett annat & prestera på det tredje. Det är verkligen helt fantastiskt att människan kunnat plockat fram de vi idag står med i kopplet, men frågan är ändå hur den sunda synen på avel egentligen ser ut? Och vem avgör det?

Jag har vuxit upp i kennel, i SKK, grovt präglad av min renrasiga omgivning där det viktigaste som fanns  var att hunden bär på den välkända och magiska - stamtavlan. Varför? Ja, för vi ska veta vad vi avlar/t på. Vi ska veta vilka linjer, vilka sjukdomar, vilka mentaliteter och vilka utseenden som finns i hunden vi har i kopplet. Detta är så sjukt bra, att den möjligheten finns att jag kan med hjälp av ett knapptryck se tio led tillbaka hos min hund. 

Jag har personligen alltid varit emot blandrasavel, men jag har insett nu i efterhand att det inte är (prestation)blandrasaveln jag är emot, utan köksaveln, ja den där "min hund är söt & din hund ser också söt ut, ska vi para?"-aveln. Och det jag vill med detta inlägg är bland annat att betona skillnaden på dom två(tre, med renrasavel). En blandras är inte mindre värd än en renras men däremot är en blandras betydligt svårare att förutspå vad du kommer få i kopplet än en renras, för du har inte samma koll på vad som finns bak, vilka gener som kommer i dubbel uppsättning och vilka egenskaper utifrån båda föräldrarna som kommer dominera alternativt slå ut/ihop. För en osäker nervig vallhund + en skärpt vakthund är inte lika med antingen eller. De kommer i värsta fall bli en stor reserverad hund som kommer ta till skärpa vid osäker situation. Sen får vi absolut inte sopa under mattan hur brutalt illa renrasaveln faktiskt kan se ut också. För att bara för att du vet med dig vad du har i hunden både bak och den som står framför dig, innebär inte att du kommer göra rätt för sakens skull(avelstänk). Problemet är ju när det ohälsosamma och ibland även näst intill FARLIGA blir normaliserat.

Jag vill diskutera ämnet prestationsavel, rasavel och köksavel. Vi lever i den dagligen men vad är för- och nackdelarna med de olika? Varför väljer vissa att avla som dom gör? I januari fortsätter denna tråd, hoppas ni är lika taggade som mig!

Text & Bild
Moa Bäcklund 

Vill du veta mer om Moa Bäcklund & Active Canine Sweden

Jag sluter ögonen för ett ögonblick där jag står. Under mig rör sig medarna över den hårt packade snön, mina ben parerar rörelserna som vore medarna en förlängning av min kropp. Jag hör hemma här. Det handlar om några få sekunder, men jag njuter i fulla drag av hur förhöjda mina sinnen blir när jag sluter mina ögon. Hur vinden mot mitt ansikte och i mitt hår känns tydligare. Hur doften av snö och kall luft blir starkare. Ljudet av rytmiska tassar mot snötäckt mark fyller mig. Förnimmelsen av hundarnas närvaro, av varje individ i spannet, resonerar i hela mitt medvetande. Det är här jag känner mig som mest jordad. Inget gör mig så lycklig som att vara just här, just nu. Det är påsk och jag befinner mig på Harafjället i Jämtland, mitt ute på mitt livs första, helt ensamma träningstur med ett fullt sexspann bestående av min vän Marlenes hundar. Och jag har just kommit underfund med vad jag vill ägna mitt liv åt att göra.

2013 var året som kom att förändra mitt liv för alltid. Man säger kanske ofta så om händelser, ja kanske är det också så att man är med om minst en livsavgörande händelse per år, en kurvboll som liksom kommer att påverka ens bana i fortsättningen. Jag vet inte så noga, men 2013 var verkligen ett sådant år för mig. Det var året då Eldar snubblade in i mitt liv. En ullig och gullig liten siberian huskyvalp som jag förälskat mig i redan när jag hörde första rapporterna från valplådan. Ingenting var bestämt, ingenting var självklart, men någonstans inom mig visste jag att den krabaten, han skulle komma att förändra mitt liv. 

Jag är uppvuxen på landsbygden i en familj där djur alltid haft en mycket självklar plats i hemmet. Redan som mycket liten tog jag mig an skadade fåglar och smådjur, byggde bon, dresserade råttor och drömde om collies och arabhästar. Djur var självklart. Men hade någon, då, sagt till mig att jag en dag skulle komma att drömma om slädhundar och fjällen så hade jag nog inte trott dom. Men Eldar tog mig med storm. Ja, han fullkomligt vände upp och ned på hela min värld – på mer än ett sätt. 

Våra första draghundskontakter knöt vi redan i vårt bostadskvarter i centrala Stockholm. Ibland är det lustigt vilka sammanträffanden man får uppleva under sitt liv. Tänk att i vårt lilla Hjorthagen bodde två andra dragaktiva familjer som båda hade varsin husky! Det blev ganska naturligt för oss att lära känna varandra och under de 1,5 år vi bodde kvar i Hjorthagen kom vi att bli en väldigt sammansvetsad liten grupp, både hundar och människor. Det var så vi i praktiken introducerades för draghundsporten; tillsammans med hundarna Sonko och Iris begav vi oss ut på våra första canicross-turer i Stora Skuggans naturreservat. Med tiden avancerade vi till cykel och så småningom kom fler ekipage att ansluta sig till våra träningar, både bland grannar och andra bekanta. Det var en brokig skara hundar och människor, men vi hade väldigt roligt tillsammans och jag lärde mig mycket under våra gemensamma träningar. Både jag och min sambo, Erik, fick snabbt blodad tand både för draghundsporten och polarhundarna, men jag förstod nog aldrig då hur mycket det skulle komma att påverka mitt liv och hur jag lever det idag

När jag tänker tillbaks är min historia inom draghunderiet en historia kantad av lustiga sammanträffanden. Den del av min resa genom draghundsvärlden som kanske varit den allra mest avgörande på många sätt var mitt möte med kennel Yabasta’s Marlene Karlsson. En person som snabbt kom att bli inte bara en stor förebild och mentor, men också en av mina absolut närmaste vänner. Faktum är att jag blev tipsad om hennes blogg av Eldars uppfödare och jag kom att lära mig mycket ur de erfarenheter och tankar Marlene frikostigt delade med sig av i sina inlägg. Vi åkte ned till Motala påsken 2014 och spenderade ett par dagar med henne och de siberian huskies som utgjorde Yabasta-flocken, en flock som idag står mig lika varm om hjärtat som vore det min egen. Det teamet, människa och hundar, har lärt mig mycket under dessa år. Om hund, kommunikation, flockliv, avel och draghundssport. Det är tillsammans med dom jag haft många av mina stora genombrott vad gäller den hundsport som tagit mig och så många därute med storm. Och det är i allra högsta grad tack vare Yabasta-flocken som jag, på riktigt, insett hur oerhört mycket jag vill leva och träna med draghundar. Det var som att hitta hem. 

2014 var också året då vi sökte med ljus och lykta efter en äldre, rutinerad draghund för omplacering. Några månader tidigare, inte så långt efter att vi nyss påbörjat Eldars inkörning, blev vi utbjudna till Jan Wahlberg på träningsdag med ett par andra. Jan hade i många år tränat, fött upp och tävlat med siberian huskies, så det var en välkommen kontakt. Han var dessutom oerhört trevlig och delade gärna med sig av sin kunskap. Vid det här laget hade jag ännu inte träffat Marlene på riktigt, så besöket hos Janne var också mitt absolut första möte med en riktigt vass draghund. Steam Streamer’s Segra. Henne fick jag låna att sätta in jämte Eldar och allting med den hunden var målmedvetet, fokuserat. Det var driv ut i klospetsarna. Som att för första gången köra en Ferrari när man tidigare bara testat Volvos. Jag minns att efter dragträningen så fick jag lov att hälsa på i en utav Jannes hundgårdar, där en tik och hennes unga valp bodde. Två riktigt sociala yrväder som gjorde stort intryck, men vars namn jag inte kom att minnas. Ni minns det jag nämnde om sammanträffanden som kantat min resa som ny inom draghundssporten? Håll kvar den tanken.

Under den perioden vi började söka efter en rutinerad draghund att ta hem så öppnade en möjlighet upp sig att ta över en hund från Marlene. En hund jag själv var mycket förtjust i, både som individ och som draghund. Ja, det var nog nästintill färdigt att det skulle bli hon som flyttade hem till oss när omständigheterna plötsligt ruckade på våra planer. Till en början bara så lite att det bestämdes att vi skulle vänta till våren, när tävlingssäsongen var över och om det då fortfarande var relevant, ta över tiken. Men livet ville annat. Idag tänker jag att det var tur att Tvilling, som hunden heter, blev kvar hos Marlene den där extra perioden. Tvilling utvecklade nämligen en ögonsjukdom, över en natt kom den men den förändrade allt. Jag hade troligtvis aldrig förstått vad som var på väg att ske om vi hade hunnit ta hem henne, men Marlene hade varit med om symptomen förr och kände igen tecknen i tid för att bromsa upp sjukdomsförloppet och rädda hennes ögon. Men faktum kvarstod: karriären som draghund var över för Tvilling.

Det gick en tid, hösten kom och jag hade nästan börjat ge upp hoppet om en till hund det året, så hörde plötsligt Janne av sig.
”Jag tror jag har en tik till dig”, skrev han. ”Kanske flera, men definitivt en.” Det tog inte många dagar innan vi for ut för att besöka honom på nytt. Janne stod inför en avveckling av sin kennel och det var sju av hans tikar som skulle omplaceras. Vi fick träffa allihop, men två utmärkte sig mycket tydligt. Ja, det lämnade helt enkelt inte vår sida under hela tiden vi var där och charmade både Eldar, Erik och mig. Surprise, en yvig unghund – och så hennes mamma, Fugitive’s Smella. Jag insåg det inte förrän senare, men de två tikarna vi nu mötte var just de två vi hade träffat i hundgården den gången vi var på vår första träningsdag hos Janne. Valet blev väldigt lätt för oss. Surprise var förtjusande, alldeles för grön och ung för att egentligen vara det vi sökte, just då. Dessutom hade Smella helt på egen hand redan bestämt sig för att hon skulle med oss; hon for upp i Eriks knä i samma ögonblick vi kom in i rastgården och där blev hon mer eller mindre kvar resten av vårt besök.

Smella var förtidspensionerad från tävlingslivet, men hon blev en enorm tillgång i vårt hem och i min fortsatta utveckling som draghundsförare. Hon var en hund som med varje liten fiber av sin kropp älskade att arbeta. Hon var trygg, säker och oerhört rutinerad i kommandoled. Smella var en hund som jag aldrig behövde oroa mig för att sätta in i ett spann, jag visste alltid att hon skulle göra precis det jag förväntade mig (eller mer!) och jag kunde lita på henne fullt ut. Som individ var hon en total motpol till Eldar och således spelade hon även en stor nyckelroll i vardagslivet, rent socialt. 

Med två hundar i vårt liv kunde både jag och Erik komma igång med draget mer regelbundet. Tidigare, med bara en hund, hade vi alltid fått turats om. Nu började vi komma in i det på riktigt, det började ta över allt mer av våra liv. Det blev allt fler regelbundna träningar, vi kom ut och träffade mer människor, började omge oss med fler likasinnade. Vi började åka på snösemestrar för att köra hund och besöken på Yabasta-kenneln, där vi kunnat sätta in våra hundar i större spann, blev mer frekventa och lärorika. Det ledde också till att vi, på riktigt, började sätta ord på drömmen om ett fulltaligt spann och liv i norr. Under de år som gått fram till nu har vi hunnit lära oss oerhört mycket genom främst praktisk utövning. Vi har fått många tillfällen att lära genom misstag (man gör ju lätt sådana som nybörjare!) och av andra, mer erfarna, draghundsförare. Det är något som för mig varit otroligt värdefullt. Det finns så mycket intressant och värdefull kunskap därute som väntar på att föras vidare! Jag försöker ta de chanser jag får, jag har lärt mig att bli duktigare på det. Vare sig det gäller seminarier, träningsträffar eller besök på dragaktiva kennlar.
 

Jag ser tillbaks på de snart fyra år som gått sedan min första polarhund kom in i mitt liv och det slår mig vilken enorm resa det varit. Det har varit lärorika år. Kantade av utmaningar, misstag, insikter, intressanta möten och många fantastiska upplevelser. Erfarenheter jag hoppas kunna dela med mig av här, till er. Där jag står idag känner jag mig fortfarande som en rookie, ja rent känslomässigt och vad gäller tävlingssammanhang är jag fortfarande en, men jag inser att jag har mer praktisk erfarenhet än jag trott. Att jag hunnit vara med om en del ändå, trots att min resa egentligen bara börjat.

Jag hoppas att ni som är nyfikna och nya inom draghundsporten tar de chanser till upplevelser, kontakter och kunskap som dyker upp längs vägen. Jag lovar er att möjligheterna kommer dyka upp, så håll ögonen öppna. Och framförallt hoppas jag att ni en dag får uppleva samma överväldigande kärlek som jag gör till den fantastiska sport och aktivitet draghundssporten är. En kärlek som inte bara handlar om adrenalinkickar, utan om relationen till de fyrbenta träningskompisarna, naturupplevelserna och vistelsen i det svårfångade nuet. Ja, en kärlek som handlar om allt det jag upplevde där jag stod på släden över Harafjället.

Ni förstår, det är med draghundssport och polarhundar som dom säger om Pringles – once you pop, you can’t stop!