Trögheten

Jag sitter sent om decemberkvällen i skenet från stearinljus och oljelampor – vi har ju ingen el på gården, och ännu mindre i den gamla bagarstugan dit jag flyttat – sitter i fladdrande sken vid bordet och pysslar. Julpysslar. Musherjulpysslar. Jag gör nya linor – två hela uppsättningar linor till ett åttaspann. De gamla som hängt med sen förra vintern har blivit slitna nu under hösten av lera och grus. Dags för nya.

Utanför stugans fönster är vintern på tillfälligt besök. Ett litet lager snö har lagt sig tillrätta på marken och lyser upp den värld som varit mörk och gråbrun en tid – lyser upp om dagarna vill säga, för såhär i sena kvällen är det kolmörkt här hos oss mitt i skogen, fjärran från artificiella ljus. Teamet ligger kringstrött i den lilla stugans enda rum. Några i sängen, några i soffan, några på det svala golvet. Det är så vi lever – alltid tillsammans dag som natt. Jag har en teori om att man bygger sina starkaste band i vilan – det verkar som att det stämmer så teamet får sova inne om de vill. Alla tillsammans.

Det är tyst. Snön dämpar ytterligare de få ljud som hörs ute om kvällen. Hundarna snusar, tvättar sig, gnyr lite i drömmar. Det sprakar i vedkaminen. Allt är stilla. Tankarna får mycket plats och tid där jag sitter med mitt pysslande mitt i skogen veckan före jul.

Mina tankar kretsar kring de senaste 10-15 årens forskning om och kring hundar – hur den formligen exploderat på alla plan och hur nya rön hela tiden dyker upp. Allt detta på grund av att säkrare metoder för studier och utvärderingar av beteenden har utvecklats, DNA-analys numera är vardagsmat och att man hittat metoder för att använda tekniska hjälpmedel – bland annat har man lyckats träna hundar att ligga helt still i magnetröntgenapparater för att på så sätt kunna studera vad som händer i deras hjärnor vid olika retningar. Det här är väldigt spännande – och ganska omvälvande. Om man vill.

Man kan också välja att helt bortse från nya forskningsresultat, välja att gå på som vanligt, som man alltid gjort. Man kan välja att se hundarna som lätt domesticerade vargar, man kan välja att prata om dominans och alfaindivider, man kan välja att kommunicera med korta kommandon och kanske lite hårda nypor.

Eller så väljer man som sagt att ta till sig den nya kunskapen – som finns därute i form av böcker och forskningsrapporter, inte längre bort än några klick på datorn. Man kan välja att se det rika känsloliv som börjar upptäckas hos hundarna, man kan välja att se den fantastiska anpassning de gjort till oss människor och hur de blivit mästare på att tolka och imitera det vi gör, man kan välja att se deras språkförståelse som ligger långt bortom enkla kommandon och man kan välja att se det faktum att det är vi som är det viktiga och utgör tryggheten i deras liv – inte deras hundlikar.

De här nya upptäckterna rör inte enbart hundar, utan man finner mer och mer känslo- och beteendemässigt djup i djurart efter djurart vilket ställer allt på ända – om man väljer det. Tar man till sig forskningen som pågår och funderar en smula kring den, låter den sjunka in och tänker kring de etiska aspekterna av dagens djurhållning – ja, då inser man lätt att det finns ganska mycket övrigt att önska. Men det finns en tröghet kring allt som har med djur att göra, det finns en tröghet som leder till att man låter saker förbli vad de varit – inte minst i draghundskretsar. Lite som att sticka huvudet i sanden och låtsas som att omvärlden står still om man inte ser den.

Jag sitter och julpysslar i min lilla timmerstuga i skenet från stearinljus och oljelampor. Utanför är mörkret kompakt såhär mitt i skogen. Det har nu blivit natt och hundarna i teamet sover tungt kringströdda i det enda rummet. Mina tankar rör sig kring den senaste forskningen om hundar och jag funderar på hur jag bäst ska använda mig av de nya kunskaperna jag blivit serverad. Hur jag ska använda dem i mitt umgänge med hundarna, i min hundhållning och – inte minst – i min dragträning. För de nya forskningsresultaten påverkar vårt liv tillsammans på alla plan – eftersom det är det jag väljer.

Att släppa lite på kontrollen
 
Jag har nog insett att jag är lite av ett kontrollfreak, i alla fall när det kommer till draget. Jag tänker säkerhet, men kanske framför allt att jag ska ha planerat allt in i minsta detalj, så att jag verkligen är beredd, och att jag vill undvika missöden. Det här har kommit nu på senare tid, ju mer erfarenhet jag har fått. När jag var nybörjare så var det lite mer tuta och kör, liksom. Och visst har jag vurpat, slagit mig och gjort tabbar, men det har ju inte fått mig att sluta älska den här livsstilen. 

Så vad är det som skrämmer mig? På något sätt blir jag mer och mer rädd för misslyckanden, och jag funderar ofta över varför. Dels så tror jag faktiskt att det handlar mycket om säkerhet; ju större spann man kör med desto allvarligare kan ju följderna bli om det händer något. Och det är ju ett måste att ha ett bra säkerhetstänk när man kör, oavsett storleken på spannet. Men ibland upplever jag att det hämmar mig. Att jag nästan drar mig för att ge mig ut, att jag inte vågar testa. 
Jag kan ofta sakna mitt mod jag hade i början, och tänket att ”jag provar, det går säkert bra”. Så om man bortser från de självklara säkerhetsåtgärderna, kan det vara bra att släppa lite på kontrollen, eller hur ska man handskas med den här känslan? För det är ju också så att man behöver utmana sig själv för att utvecklas och bli bättre. 

Jag tror också att det handlar om en känsla av att inte kunna hantera situationer som uppkommer. Tänk om det där händer, vad gör jag då?  
Förut vågade jag till exempel inte köra förbi hästhagarna, då jag var rädd för att hundarna skulle försöka jaga efter hästarna. Länge undvek jag det, tog bilen och åkte iväg till skogen där vi kunde vara ensamma. Men sen släppte jag lite på den där kontrollen och testade. Och jag fick erfara att det faktiskt inte var så farligt, och att det gick bättre än vad jag hade trott. Numera kör vi alltid förbi hästarna och det är aldrig några problem. 

Det vi håller på med är ju inte helt riskfritt; det är en fartfylld sport med levande djur, lite på naturens villkor. Jag har åkt slalom i hela mitt liv, vilket är en rätt farlig sport, så det handlar inte om att jag är rädd för fart, eller att jag själv ska skada mig. Jag är inte rädd för min egen del, utan för hundarnas. Att de ska skada sig, eller ge sig på varandra i en trängd situation, det är mina mardrömscenarior. 

Jag försöker att lära mig om alla risker, och att försöka förebygga och förhindra så långt det går. Men det kommer ju aldrig att gå till hundra procent. Det är väl när jag känner att jag gjort det som står i min makt som jag måste våga släppa lite på kontrollen. 

För ungefär en månad sen nu så la jag en beställning på nya linor samt eskimåkulor hos Swedish Centerlines. 

Jag behövde ett par linor till så mina vinterlinor slapp bli jordiga och smutsiga som dom oavbrutet blir under höstträningen. Så jag valde att för första gången prova linor och utrustning från Swedish Centerlines. Måste verkligen ge dom 5 stjärnor för utmärkt service och vägledning! Stam linan beställde jag i rostfri vajer och sen är den är klädd i polyestersilke. Alla andra linor är i enbart polyestersilke utan vajer i. Till varje baklina så har jag en ring som gör det väldigt lätt att ta loss och sätta fast linorna.

Då jag har måttsydda selar, där varje hund har olika färger valde jag en svart lina med reflex band i! Det känns superbra att veta att nu har jag reflex i alla selar, linor och på släden. Ingen kan missa oss i mörkret nu  Gillar verkligen materialet i dom här linorna!

Till nacklinorna blev det fixlock krokar. Dessa krokar har jag inte använt i stor omfattning tidigare då dom alltid har snurrat runt under träning. Då när man skulle koppla lös dom så gatt man först snurra tillbaka kroken och sen öppna dom. Dessa krokar har nu en ny design! 

På bilden ovan så har vi den gamla kroken till höger och den nya till vänster. Om ni ser på den gamla kroken så ser man att mellanrummet mellan ''spärren'' och kroken är så pass stor att vajer linan lätt kan glida förbi den spärren och få hela kroken att snurra runt. Sen om man kollar på den nya kroken till vänster så ser man hur hela kroken har fått en ny form som ser ut lite som ett timglas, när mitten på kroken är smalare. Detta förhindrar problemet att hela kroken snurrar runt! Som ni ser är linan så mycket bredare är det smala partiet så den kommer inte att snurra

Nu till den stora förändringen - eskimåkulorna!

Om ni bara kunde förstå hur skeptisk jag har varit till dessa krokar! Jag har frågat runt hos en massa erfarna mushers som har använt sig av olika sorters eskimåkrokar i upp till 20 år utan problem. Det finns allt från kortare ''pinnar'' till längre pinnar, som man trär in i öglan på linan. Sen finns det eskimåkulor. Min hjärna har haft väldigt svårt att acceptera hur en liten kula kan träs in i den betydligt större öglan och sen sitta kvar där. Se bild nedanför.

Jag har sett många olika slädhundsförare använda kulan och tillslut kände jag att jag bara måste prova. Ifall kulan skulle fungera så skulle den helt utklassa tex. pistolhakar som både kan frysa och smälla sönder. Jag fick hem min beställning och åkte ner till Marlene som skulle hjälpa mig att byta. Min svaghet är pillergöra och jag har även dåligt tålamod. Innan jag fått lös mina befintliga tampar där knutarna satt som sten var jag gode upprörd  Själva bytet i sig gick jätte fort! Jag hade fått med 3 meter av 3mm Dyneema så det var bara att mäta dom befintliga tamparna, smälta ändarna över ett värmeljus och sedan trä på kulan och knyta ihop allt med en redig knut! Första knuten vart lite långt in. Man vill gärna få knuten så långt ut på linan som möjligt för då försvinner den i kulan då man ''låser fast den''.

Nedan ser ni hur mina tampar och krokar ser ut före och efter bytet.

Dagen efter for jag ut och tränade hundarna. Min fortfarande skeptiska hjärna tänkte att -''Aja, släpper den sitter dom ju i alla fall i nacklinan''. Påkopplingen av hundarna gick supersmidigt och det gick betydligt snabbare då man bara tryckte igenom kulan i öglan och sen var dom fast. Dom ryckte och ville iväg men satt fortfarande kvar. Vi tränade, guppade omkring på vägen. Scott lägger sig ner under vatten pass och dom snurrar runt. Kulan sitter kvar. När vi kom hem igen fick jag se mig besegrad. Eskimåkulor är ju guld värda! Den fryser inte fast så man måste värma upp den med händerna efter att den legat i snön. Den väger ingenting. Det går hur smidigt som helst att koppla fast och lös hundarna.

Jag var skeptisk men det är jag inte längre. Detta är den bästa förändringen vi har gjort gällande utrustning. Tack till Tobias och Sara på Swedish Centerlines för utmärkta linor, service och kulor!

(ps. medans jag fortfarande var skeptisk så satt jag stripes runt öglan för att göra den mindre, som syns på bilden. Jag kommer plocka bort dom då jag inte tror att dom behövs längre)

Den lilla flockens vara eller inte vara

En fråga jag ofta får, oftast av andra polarhundsägare, är när kommer hund nummer fem? och det är en fråga jag ställer mig själv ibland också. När är det egentligen dags för hund nummer fem? Eller en kanske mer adekvat fråga, vill jag ens ha en femte hund?  

Skulle jag få välja ur enbart ett träningsperspektiv vore det självklart helt underbart att ha fler huskies, jag skulle gärna träna större spann och kunna tävla i mer än två-spann. När jag däremot tänker i ett större perspektiv känner jag en viss ambivalens. Livet jag har med mina fyra pälsmonster nu kombinerar det bästa av två världar. Jag kan ta med alla fyra på olika tillställningar, gå på promenad med alla fyra ensam och ha alla inne samtidigt utan att det blir kaos. Samtidigt kan jag välja att träna eller gå promenad där jag bara tar med en eller två av hundarna, med vetskapen om att jag har tid och möjlighet att erbjuda alla fyra lika mycket kvalitetstid eller ensamtid med mig. 

Dynamiken i min lilla flock om fyra är helt fantastisk. Jag fascineras ständigt av mina hundars otroliga samspel och jag kan sitta i timmar och studera dem. Den respekt och kärlek de har till varandra är magisk och jag blir alldeles varm i hjärtat av att se dem tillsammans. Genom att addera ännu en individ i flocken skulle jag riskera detta samspel och dynamik, för det är såklart inte säkert att känslan skulle bli den samma om flocken skulle växa i antal. Är det något jag är beredd att göra? Jag tampas med frågan om jag skulle ha möjlighet att ge lika mycket tid och kärlek till fem stycken individer, utan att tumma på kvalitén, som jag kan till mina fyra? 

I mitt huvud känns fyra hundar som en slags gräns, skulle jag gå över den skulle mitt liv med hundarna antagligen behöva förändras, och även om en hund mer eller mindre kanske egentligen inte gör någon större skillnad, är det de små skillnaderna som gör att jag gång på gång kommer fram till samma slutsats. Tanken på att jag till exempel inte längre skulle kunna ta med alla hundar på samma promenad (för att de helt enkelt skulle bli för starka att gå med själv) är ett exempel på en liten, vardaglig händelse som jag plötsligt inser betyder massor. 
Många av mina vänner och bekanta lever med betydligt större flockar än vad jag har och samtidigt som jag på ett sätt kan avundas dem och sakna den typen av liv, känner jag mig helt enkelt inte redo för det just nu. Jag är inte redo för att ständigt behöva välja. Jag vet att deras hundar har det helt fantastiskt och de blir överösta med ovillkorlig kärlek. Det handlar inte om det, jag försöker inte på något sätt få det att låta som att mina hundar skulle leva ett bättre liv. Det handlar om att jag inte är redo att hamna i en situation där jag inte längre kan räkna med att kunna ha med alla hundar på allt jag gör, och den friheten vill jag inte förlora. Skulle jag plötsligt vilja packa in mig själv och hundarna i bilen för att sedan bege mig ensam till fjällen för en veckas vandring så skulle jag kunna det – ensam. 

Den slutsats jag alltså om och om igen kommer fram till är att jag som det ser ut nu inte kommer vilja addera ännu en medlem till flocken. Jag vill kunna ge all min tid och kärlek till de fyra hundar jag har och kommer värdera ensamtid och andra aktiviteter med Lufsen och Bamse högre än dragträningen i sak. Jag hoppas ni förstår hur jag menar, det här är bara mina tankar och känslor inför min egen situation och flock. Hur många hundar en sedan väljer att ha och hur en väljer att leva sitt liv är helt upp till var och en, i slutändan är det viktigaste att alla lever ett liv vi trivs med och att vi har en meningsfull tid ihop med våra hundar <3
 
Nu håller vi tummar och tassar för att kylan är på väg hit och att vi får ett vitt och kallt december. God Jul! Vi hörs nästa år. 
/Linda och lilla flocken