EM i Italien - Från början till slut.

Den är gången tänkte jag berätta om mitt EM äventyr som gick i Italien. Men tänkte berätta allt från början hela vägen till slutet. Så ni som inte har vart iväg på en sådan resa får mer inblick och blir förhoppningsvis sugen på ett större mästerskap!

Just denna säsongen har sätt lite annorlunda ut mott tidigare år. Vi hade inte bestämt sen innan att vi skulle försöka att kvala in till större mästerkap. Normalt sätt så har vi det som mål redan från säsongen innan och kollar upp vart kvaltävlngarna går och hur banprofilen är på mästerskapet och tränar efter det. Men på grund av allt som har hänt i livet den senaste tiden så valde vi att bara träna och tävla utan mål.

Under barmarkssäsongen kändes det som hundarna inte var tillräckligt snabba för de längre distanserna till vintern, så tänkte inte alls på något mästerskap på släde. Men efter första slädtävlingen som gick i Norge som även var en kvaltävling till EM, så fick vi tänka om. Hundarna gick på bra och vi körde in en tredje placering, med inte allt för många sekunder upp. Så jag hörde av mig till kaptenen och elitansvarig i svenska draghundsportförbundet och förklara att jag var intresserad av att tävla i Italien. Jag fick till svar att jag var tvungen att köra en tävling till och det var i Sveg och Nordic Open.
Hem och träna om hundarna lite, behövde mer hastighet på de. Så det blev enbart fart träning och inga tung pass alls.

Iväg till i Sveg för att köra nästa tävling.

Alla sa till mig att banan är den tyngsta de har kört någonsin och så var den längre i distansen än det vi har tränat på. Så jag var lite smått nervös när vi stog på startlinjen. Men väl iväg och ute på banan så kändes det hur bra som helst. Banan var jätte backig och teknisk men inte tung, hundarna var starka och kämpade på hårt hela helgen. Efter två dagar hade vi ledningen med ca 8 minuter. Så på vägen hem får jag ett samtal från kaptenen och vi blev UTTAGNA!!!

Då börjar all planering inför mästerskapet. Till börja med kollar jag alltid upp exakt vart tävlingen går. In och kika på deras hemsida för att få så mycket informtion som möjligt och prata runt lite med folk om hur banprofilen är, om jag måste träna hundarna på något speciellt sätt. Det var dock svårt att hitta någon direkt bra information, men jag visste att jag hade starka hundar i år så jag körde på med fartträningen. Senare kollar jag upp regler och lagar i just de landet samt tävling. Även de länder vi passera på vägen ner. Vi valde att bila ner för hundarnas skull, så de ska känna sig trygga och bekväma. Det var inga konstigheter alls, samma vaccinationer och sprutor genom alla länder vi åkte igenom. Vid detta skede börjar jag kolla mer exakt vilken rutt vi ska ta ner. Det blev bil ner till Danmark, båt till Tyskland och sen bilade vi vidare genom Österrike och sen var vi framme Italien, ca 180 mil ner till tävlingsplatsen. Då mina hundar är väldigt vana att åka bil så gick resan ner  jätte bra och det var otroligt fint i Österrike och Italien.

Väl på plats på hotellet i Italien på tisdagen, tre dagar innan tävling. Så började vi med att gå en längre promenad med hundarna så de fick sträcka ut sig ordentligt och få igång magarna efter resan ner. Allt började inte förens på onsdagen så då brukar vi bara ta det lugnt och återhämta oss från resan och prata med alla i laget. Direkt på onsdags morgonen så åkte vi upp till tävlingsområdet för att kolla banan och området, hitta pakering osv. Men vi möts av ett område där det inte finns något uppsatt alls. Bara att åka ner till hotellet igen och vänta.

Ledarna var kanon duktiga och uppdatera hela tiden om vad som händer på området. Efter några timmar åker vi upp igen för att hoppas på att  få se banan. Nja skyltar satt uppe sa de, så följ åttan, den är för 4-spannen. Yes iväg där och inser efter ca två km att det inte är någon idé att kolla banan för ingen vet vart den går. Så jag skiter i de och hoppas att  vi kan kolla på torsdagen istället. På kvällen hade vi möte med hela laget och ledarna. Då presentera alla sig och berätta lite om sig själv och vad man tävlar i för gren. Då jag var ensam spannförare denna gången så var det lite nya ansiken för mig. Jätte tråkgt att vi inte var fler spann med! Får information att banan ska vara avspärrad och väl skyltad men banan är inte klar. Så väljer att inte ge mig ut på banan under tordagen heller på grund av att den inte är färdig märkt. På förmiddagen under torsdagen skulle det vetrinärbesiktas och kolla passen. Sverige var först på plats och tack och lov för det.

Även där var det kaos.....

Vi skulle skriva på ett papper genom en dator som inte funkade. Men väl färdiga med det var det bara att vänta på invigningen som ägde rum på kvällen. Det var en snabb och simpel invigning, de pratade på sitt språk så vi fattade inte så mycket. Nu är det bara att ladda för första tävlingsdagen!!

Fredagen är kom och vi startade rätt tidigt på förmiddagen, kändes väldigt bra. Har en bra start, bra förare både framför och bakom så det kändes skönt.

10.36 går starten för oss och iväg kom vi med en jäkla fart, ca 200 meter sen rakt ut i djupsnön.... Där står en släde i kanten av spåret som vi får veja för, problemet är att man inte ser något spår, så det blev djup snön. Väl iväg igen, gick jätte bra de första 3km sen började kaoset. Körde fel i princip varje korsning då det var för dåligt markerat, mer naturligt för hundarna att gå ett annat spår. Ja, jag vet att man ska kunna styra sina hundar och det kan jag, men då måste man ju hinna se skylten också. Det var otroligt svårt att se vart spåret gick så vi lyckades på något sätt komma utanför spåret på något skoter spår brevid, märks snabbt då det blir djupsnö och trassel, så trassla upp och ta oss på spåret igen. Väl i mål, väldigt besviken, inte på hundarn utan på arrangören och jag fattade att jag hade en kass tid. Så vi deppa lite i bilen, men berömmde hundarna för de hade gjort ett jätte bra jobb, gått super fint, så de var inte deras fel att vi inte hittade. Pratar med andra i klassen och näst intill alla hade haft problem. Så spannförarna var inte speciellt glada efter denna dag.

Inte ens resultat listan kom ut fören super sent på kvällen. Ser att jag ligger långt efter, förstår att jag inte har en chans att hämta upp det här. Så mitt mål för dag två blev att köra 2 minuter snabbare och köra om den framför mig. På kvällen sitter vi och pratar hela laget. De förstod hur besviken jag var och då erbjuder sig alla nordiska att skida ut längs spåret under morgon dagens race för att se till att jag kan få ett fritt lopp.

HUR UNDERBARA ÄR DE INTE! Sån Teamkänsla vi hade i detta laget, går inte förklara, guldvärda är ni allesammans!

Lördagen kommer och vi är redo. Starten går och känner direkt att hundarna är starka. Perfekt vallat och hårda spår och hela teamet ute längs banan så nu kör vi! Och det vi gjorde vi, hundarna gick så himla fint, tog oss rätt i alla korsningarna och inga strul. Eter ett tag ser jag han som startade före mig, så vi jobbar på hårdare och ikapp kom vi och om kom vi, super snabbt och enkelt. Kommer i mål och har en sån otroligt bra känsla i kroppen, hundarna har gått så fin och bra. Hela laget samlades och berättade att jag hade tredje bästa tiden den dagen och körde nästan 3 minuter snabbare än gårdagen, med några ynka sekunder från den som hade bästa tiden!! Blev så glad, så kan knappt förklara hur det kändes. Men detta hade aldrig gått utan hela lagets hjälp. De ska ett stort tack! Här ser man verkligen hur viktigt det är att man jobbar som ett lag.

Hundarna var trötta så de fick återhämta sig med energi och sömn. Vi skulle på muscherdinner och prisutdelning för de klasserna som var klara. Ett guld ska upp och hämtas, stor grattis Cajsa och bullet.

Söndagen och sista tävlings dagen hade kommit och det var staffeten. Jag hade aldrig kört en staffet på vintern innan så var lite nervös, nu var det inte bara jag och mina hundar utan två nordiska åkare med. Angelica hade fösta sträckan, Cajsa andra sträckan och vi den sista sträckan, då jag körde 4-spann. Jag hade valt att ta ner hundarna så sent som möjligt till start området, så jag ser inte starten, jag hade inte en aning om hur vi låg till. När vi kom ner till startområdet så är Cajsa redan ute på sin sträcka, nervös som f*n står vi och väntar. Ledaren kommer fram och säger - Hon kommer nog om ca 10 minuter.  Jag börjar koppla in hundarna i linorna och vi gör oss redo. Det var de längsta 10 minuterna i mitt liv kändes det som. Det började komma in andra förare och växlade och så ser vi Cajsa! Helt plötsligt så började jag fundera på hur många som hade gått ut före mig men hade inte koll. Cajsa växlar och de släpper hundarna, vi kommer in i bubbla direkt och bara kör. Kommer ikapp den framför snabbt, men vill inte köra om på den tekniska delen på banan, så har is i magen och bara glider bakom. När stigningen börjar då dra vi på och går om och jobbar för att komma ikapp de andra och det gör vi men kommer inte om. Jonas står längs banan och skriker -6sek upp, håll tredjeplasten.

Ingen ska om tänker jag, vi ska om! Hundarna jobbar som galningar men vi lyckas inte komma om, bli utträngda i djusnön gång på gång  enda in i mål. Men vi går in som tredje spannet och laget har ett BRONS! Så stolt över hundarn som har gjort ett sånt kanon jobb. För två av mina hundar var detta deras tredje tävling någonsin  och då springer de in ett EM BRONS! Jag är så himla stolt. På kvällen är det dags för prisutdelning och sverige ska upp på pallen igen. Den känlan att stå där uppe är helt fantastik.
Senare firar vi med god mat på hotellet och massa prat.

På måndag morgon kl 05.00 börjar vi rulla hemåt till Sverige igen. 22 timmar tar det från Italien till Orrefors.... Finns inte så mycket att säga om de 22 timmarna, mer än att det LÅNGT och LÄNGE!

Hemma igen och vi är slitna, jätte slitna. Det har varit en lång säsong från slutet av Augusti, så nu ska jag träna ner hundarna och ställer av de för denna säsongen. Nu ligger de bara och i vårsolen och solar och gör lite som de känner.
Men nu börjar istället min hårdträning igen så att jag är i topp form till vårt stora mål i höst! EM på hemplan!

Det viktiga med detta inlägg är att få fram (fast det kanske inte var den bästa arrangören på detta mästerskap) är att vi hade jäkligt roligt tillsammans i laget och de är det som gör mästerskapen så speciella. Man lever ihop med grupp människor som älskar detta precis lika mycket som en annan, i en hel vecka och göra det vi är bäst på, tillsammans.

Var inte rädda att testa, det finns en första gång för alla och hela laget hjälps åt! Var inte rädda för att fråga saker, jag svarar mer än gärna och hjälper till med det jag kan.

Vill passa på att tacka mina underbara sponsorer, som gör detta möjligt: Eukanuba, Rivsan, Dragråttan, Autotjänst Nybro, Solfilmsteknik, Nybro Energi och Sam´s cykel och motor.